+
Maidar Eco-City ska bli en helt ny stad, fri från smog och trängsel. Foto: Joakim Rådström
  • Mongoliets jätteprojekt – en helt ny ekohuvudstad

    PUBLICERAD 2019-08-24 AV Andreas Jennische
    UPPDATERAD: 2019-08-26 08:16

    REPORTAGE. För att råda bot på trängseln och växtvärken i huvudstaden Ulan Bator beslutade Mongoliets regering 2008 att bygga en helt ny huvudstad som komplement till den gamla. Den går under namnet Maidar Eco-City och Fastighetsnytt har varit på besök.

    Textstorlek

    Dela med andra

    I utkanten av huvudstaden Ulan Bator breder staden ut sig som en mongolisk variant av slumkvarter. De karaktäristiska mongoliska nomadtälten, jurtorna, som lokalt kallas ”ger”, utgörs av stabila träkonstruktioner med tältduk i robust tyg, tveklöst byggda för svåra förhållanden. Men när åtskilliga mongoler snabbt flyttar in från landsbygden till staden och reser sina tält utan att vatten, el eller vägar hunnit förberedas, då blir det problem.

    Saknar avlopp
    Ett tydligt exempel är avlopp – i avsaknad av allmänna avloppsledningar bygger de flesta familjer ett uthus med ett hål i marken utanför tältet. Sommartid ligger stanken tung. Ett ännu värre problem är dock uppvärmning, som i allt väsentligt bygger på koleldning, varje hushåll för sig, över hela tältstaden och dess omgivningar.

    – Hela landet beror av brunkolen. På vissa håll finns den överallt, i form av väldiga gruvor, berättar Gabriella Schmidt-Corsitto, en tysk kvinna som bott i Mongoliet i många år.

    Skiss över den tänkta eko-staden Maidar Eco-City.

    Flerbostadshusen inne i centrum har visserligen centralvärme inkopplad, men även denna kommer till största delen från de stora kolkraftverken i Ulan Bator. Koleldningen har därför lett till att Ulan Bator kommit att rankas som världens mest förorenade huvudstad.

    – Redan i början av november, och sedan fram till februari, är det hemsk smog här, säger Gabriella Schmidt-Corsitto.

    Jurtor täcks av solpaneler
    Ett problem i sammanhanget är att kolpriset är så lågt, vilket effektivt har stängt ute satsningar på förnybar energi. Den mongoliska regeringen har förvisso sjösatt ett ambitiöst elektrifieringsprogram på landsbygden, för att förmå människor att bo kvar och inte flytta in till huvudstaden – och förstås för att minska den hälsofarliga koleldningen. Inom ramen för det så kallade ”National 100 000 Solar Ger Electrification Program” till exempel, har massor med jurtor försetts med solpaneler, och idag har 70 procent av landsbygdens nomader tillgång till solel.

    Ett annat styrmedel i kampen mot smog och föroreningar i huvudstaden har varit att – i likhet med Beijing i Kina – införa förbud för fordon med vissa slutsiffror på registreringsnumret att trafikera Ulan Bators gator under vissa veckodagar. Därmed, lyder teorin, minskar den sammanlagda trafiken. Regleringens tandlöshet blir dock ganska tydlig när Bayartuul Lundeg, som vi följer med under en dag, låter byta bil vid en infartsparkering – från en med ”fel” slutsiffra för dagen till en med ”rätt”.

    – Numera finns det 500 000 privatbilar i Ulan Bator. Bara förra året tillkom 50 000 stycken. Och människor är beroende av egen bil; kollektivtrafiken är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, säger hon.

    Skiss över den tänkta eko-staden Maidar Eco-City.

    Just Bayartuul Lundeg har en nyckelroll, då hon dels är personlig bekant med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga, dels pratar flytande tyska efter många års boende och arbete i Tyskland. Det är betydelsefullt, då de flesta företagen runt Maidar är just tyska. Det inkluderar såväl arkitektbyrån bakom projektet – Kölnbaserade RSAA – som exempelvis energikonsulten TransSolar från Stuttgart, Ingenierbüro Kraft från Berlin som sköter vattenfrågorna, German Sustainable Building Council (DGNB) som sköter certifieringen och Drees & Sommer som agerar fastighetskonsult. (Den enda större icke-tyska aktören är Ramböll Finland, som agerar trafikkonsult.)

    Anledningen är bland annat att Mongoliet och det forna Östtyskland hade goda relationer under kalla kriget, när många mongoliska studenter utbildades i just Östtyskland. I likhet med Sovjet och Östeuropa var även Mongoliet nämligen kommuniststyrt efter andra världskriget och fram till 1990. Bayartuul Lundeg berättar mer om vilka effekter denna period hade i landet.

    – Under kommunismen kontrollerade man var folk bodde. Inte alla fick komma till huvudstaden och välja fritt var de skulle bo. När friheten kom 1990 kunde alla välja sin bostadsort, och då kunde man inte hindra folk från att flytta in från landsbygden.

    Områdena man flyttade från var ofta oerhört ödsliga. Mellan varje hushåll breder ofta flera kilometer väglöst land ut sig i varje riktning – stäpp med torrt gräs, halvöken och oländiga berg. Det rör sig om enorma ytor: på ett område motsvarande hela Västeuropa bor endast 3,3 miljoner invånare.

    Växer med sex personer i timmen
    Utvecklingen, och drömmen om ett annat liv, stavas för många mongoler på den öde landsbygden just Ulan Bator. Särskilt märkbart blev detta i början av 2000-talet, när några hårda vintrar (så kallade dzud) inträffade i landet. Åtskilliga nomader förlorade då boskap, övergav sina dittillsvarande liv och flyttade in till storstaden.

    Som centralnav i Mongoliet kan Ulan Bators betydelse knappast överskattas, vare sig det gäller ekonomi och arbetstillfällen, utbildning och forskning, kulturliv, offentliga institutioner eller någon annan viktig parameter. Resten av landets befolkning är fortfarande till stor del nomader (den näst största staden, Erdenet, har mindre än 100 000 invånare). Inräknat naturliga födelsetal och inflyttning växer mongolernas huvudstad i nuläget med sex personer i timmen, eller 5 000 människor i månaden.

    Det första som byggs på platsen är en 54 meter hög ättebuddha. Foto: Joakim Rådström

    För att råda bot på trängseln och växtvärken i huvudstaden i världens mest glesbefolkade land beslöt Mongoliets regering 2008 att en ny satellitstad till Ulan Bator ska byggas. Och det är till platsen där denna – Maidar Eco-City – som vi idag ska bege oss.

    – Det första vi gör på platsen är att bygga en Buddhastaty på 54 meter – högre än Frihetsgudinnan – för att främja turismen i Mongoliet, säger Bayartuul Lundeg, som idag är projektledare för Maidar Eco-City.

    Maidar Eco-City
    Turistlandmärket kompletteras sedan med flera andra samhällsfunktioner, såsom skola, sjukvård, arbetstillfällen, med mera, vid det som på sikt ska bli en helt ny liten metropol på 400 000 invånare.

    – Vår ursprungliga idé var inte att bygga en så stor stad som Maidar är tänkt att bli, men vi har lärt oss av våra misstag. Ulan Bator planerades till exempel under den kommunistiska eran för endast några hundra tusen invånare. Sedan växte staden planlöst, berättar Lundeg.

    Målet är att Maidar Eco-City åtminstone från och med 2050 bara ska förlita sig på förnybar energi, med noll procents kolanvändning. Planen är inte gripen ur luften: ifråga om solenergi har Mongoliet över 310 soldagar per år, och den estimerade vindkraftskapaciteten ligger på ofattbara 11 000 GW (att jämföra med de 600 GW som är installerat globalt idag).
    Förnybar energi passar också bra i Mongoliet, med sina långa avstånd och undermåligt utbyggda distributionsnät. Energisystemet i Maidar Eco-City kommer därför enligt den nu liggande planen att utgöras av smarta mikronät, med möjlighet för enskilda hushåll att sälja tillbaka överkapacitet.

    Bostadsbeståndet planeras enligt Bayartuul Lundeg bestå till 40-60 procent av hyreslägenheter, inte minst för att kunna erbjuda boende till fler. Tanken är också att styra om från den överhettade och kortsiktiga situation som hittills kännetecknat Ulan Bators fastighetsmarknad, med exklusiva objekt och snabba exits.

    – Idén är att investerarna ska behålla fastigheterna i egen ägo och hyra ut dem. Husen ska hålla mycket hög standard och de kommer att kräva en högre initial investering, men sedan har man en lägre livscykelkostnad, inklusive el och uppvärmning, säger Lundeg.

    Ska lösa både miljö- och bostadsproblem
    Därmed ska Maidar Eco-City bemöta både miljöproblem och bostadspolitiska utmaningar – den gordiska knut som gäckat närliggande Ulan Bator så mycket under de senaste åren.

    – Vi behöver lägga 30 procent i egeninsats, och ett bra lån löper vanligen med åtminstone åtta procents ränta hos bankerna här, säger till exempel tolken Sender Senduk apropå den situation som hennes egen familj står inför på bostadsmarknaden.

    Mongoliet är ett av världens minst tätbefolkade länder. Foto: Joakim Rådström

    Vi är framme vid Maidarområdet. Ännu så länge är emellertid allt öde här. Det enda stora undantaget är byggställningarna och skelettet som ska bli Maidars jättebuddha, och de flockar av alpkråkor som cirklar runt landmärket. En medföljande buddhistmunk kontrollerar att bygget fortlöper enligt plan.

    Mot fjärran skymtar några av de första vindkraftverken som anlagts på platsen, och ett modernt ålderdomshem som kunnat byggas tack vare den nya energiförsörjningen till området.
    Nomadbonden Tselmet, som funkar som en sorts vakt och vaktmästare på platsen, kör upp till oss med sin motorcykel och börjar språka med teamet. Hundra meter bort strövar hans egen boskap omkring och betar fridfullt. Scenen manar på ett naturligt sätt till reflektion över det märkliga Mongoliet: ett land som på bara några årtionden håller på att gå från uråldrigt nomadliv till toppmodern stadstillvaro.

    Joakim Rådström, frilansjournalist

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived