+
Andreas Hatzigeorgiou. Foto: Stephanie Wiegner.
  • ”Det sitter i väggarna”

    PUBLICERAD 2019-03-29 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2019-04-01 16:56

    Krönikan är även publicerad i Fastighetsnytt nummer 2, 2019.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Att det sitter i väggarna kan man säga när man vill belysa en kultur som präglas av svårpåverkade och konserverande värderingar som medvetet eller omedvetet leder fram till ett mindre bra resultat utan att någon agerar.

    Inte sällan tjänar det som bortförklaring för organisationer eller företag som visserligen är medvetna om sina problem, men inte är beredda att vidta de åtgärder som skulle vara nödvändiga.

    Dessvärre verkar svensk bostadspolitik också präglas av en acceptans för att ”det sitter i väggarna”. Under en lång serie av år har bostadsmarknaden diskuterats flitigt och det finns en bred samsyn om att marknaden är dysfunktionell. Trots det har regeringar och oppositioner av olika färger misslyckats att samla sig för ett kraftfullt gemensamt grepp som kan revitalisera marknaden.

    Under föregående mandatperiod infördes ett amorteringskrav som kort därefter utvecklades och skärptes, utan att det ursprungliga amorteringskravet utvärderats.

    På Stockholms Handelskammare ser vi i vår senaste konjunkturrapport, Stockholmsbarometern, att byggbranschens konfidensindikator faller för tredje kvartalet i rad. Vi kan också konstatera att byggbolagens nulägesomdöme för sina byggorderstockar fallit brant, från en tydligt positiv utveckling till en märkbart negativ.

    Samma tydliga trend konstaterar vi när det gäller byggbolagens framtidsutsikter. Efter flera år av glada tongångar så har framtidssynen blivit allt dystrare och befunnit sig på den negativa skalan i nästan två år.

    Därför ligger det nära till hands att tro att framförallt det skärpta amorteringskravet skickat upp ribban för inträde på den ägda marknaden så pass högt att stora grupper av människor, inte minst unga, stängs ute från det ägda beståndet och att byggbolagen dragit öronen åt sig.

    När färre kan efterfråga bostäder påverkas givetvis byggandet.

    I förlängningen leder det till krossade personliga bostadsdrömmar eller uteblivna möjligheter att flytta till jobb eller studier. Även näringslivet i huvudstadsregionen sargas påtagligt och tappar många tiotals miljarder kronor i produktion varje år till följd av den broms som den dysfunktionella bostadsmarknaden utgör.

    Därför är det hög tid att politiken släpper föreställningen om att enskilda åtgärder ska kunna fungera som ett Alexanderhugg som löser den dysfunktionella bostadsmarknadens gordiska knut. En titt i backspegeln talar starkt för att det inte har fungerat och i vissa fall rent av förvärrat dysfunktionaliteten.

    Min förhoppning är att regering och opposition nu är redo att ta ett gemensamt ansvar för att visa att den misslyckade bostadspolitiken inte alls sitter i väggarna.

    Därför får de bostadspolitiska reformer som formulerats i Januariöverenskommelsen inte tjäna som förevändning att undvika att ta det där rejäla greppet om bostadsmarknaden som bara en bred partiöverskridande bostadsöverenskommelse kan leverera.
    Istället kan man använda Januariöverenskommelsen som utgångspunkt för att omgående skapa omfattande reformpaket som avhandlar hela bostadspolitiken och kan lägga grunden för en väl fungerande marknad.

    Andreas Hatzigeorgiou
    Vd, Stockholms Handelskammare

    3 kommentarer

    1. Dag Klerfelt 2019-04-01

      För tusende gången.
      1. Det är egentligen bara i storstäderna det är ett problem. I resten av landet köper eller hyr man bostäder långt under produktionskostnad .
      2. Det är bara i storstad och vissa regionstäder det är faktiskt problem,
      3. Problemet är INTE produktionskostnad. Det är priset för mark o byggrätt.
      4. Detta löses genom att bostad blir ett ”riksintresse” och politiker ansvarar för att det frigörs mark o byggrätter. Ökar densiteten i attraktiva lägen.

      Reply

    2. Ekonomen 2019-04-01

      Det är den svenska modellen med världens högsta skatter som är det stora problemet. Hur man än bygger så kommer bostäder att bli dyra. Den svenska modellen hade varit död för länge sedan om inte Kina hade funnits som försett oss med statligt subventionerade produkter. En genomsnittlig invånare i Sverige behöver jobba 6 timmar för att betala en byggare för en timme. Det är såklart det blir dyrt.

      Så varför inte ta in kinesiska byggbolag! Problemet är ju bara att vi får en ännu större arbetslöshet som vi ändå måste betala för. Så vi har inte bara en dysfunktionell bostadsmarknad utan också en dysfunktionell arbetsmarknad.

      Så länge räntorna är låga och vi kan belåna oss mer och mer fungerar detta. Men Sverige kommer att få betala dyrt för denna dysfunktion i framtiden när vi inte längre kan belåna oss billigt.

      Politiskt kommer det inte att hända någonting då 95 % av befolkningen är nöjda då de har en bostad som antingen är hyressubventionerad eller som stiger i värde för att efterfrågan är större än utbudet.

      Reply

    3. olle löfdahl 2019-04-01

      Hej Andreas,
      tror du har rätt i mycket av ovanstående. Vi har idag en efterfrågan på bostäder som vida överstiger beståndet och nybyggnadsplanerna. Problemet är inte efterfrågan utan vi gör som vi alltid har gjort. Avsaknaden av kraftfulla politiker är en akilleshäl, tänk vad Sträng och Erlander gjorde på sin tid.
      Kostnaden för nyproduktion är alldeles för höga varför nya okonventionella lösningar måste fram. Föreslår nya grepp, varför inte låta kinesiska bolag på prov bygga ett område i Storstockholm?

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived