+
Göran Cars. Foto: Sigurdur J. Olafsson.
  • Brownfields – att återanvända staden

    PUBLICERAD 2019-01-22 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2019-01-23 16:41

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 6, 2018.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Det engelska uttrycket brownfields är hett på den internationella planeringsagendan. Diskussionen handlar om hur områden som förlorat hela eller delar av den funktion de hade när de uppfördes kan utvecklas för att bättre motsvara stadens behov. Det handlar exempelvis om områden som använts för industri- eller hamnverksamhet, upplag eller militär verksamhet. I dessa områden finns en stor potential att skapa värden genom stadsutveckling, men för att realisera dessa värden krävs nytänkande hos kommuner likväl som privata byggaktörer.

    Det är få som får positiva associationer när man nämner ordet brownfields. Tvärtom, för de flesta är det förknippat med negativa attribut; nedslitet, skräpigt, fult och ofta förorenat. Det är nu hög tid att byta perspektiv. Många gånger finns starka skäl att aktivt utveckla dessa, ofta centralt belägna, områden. Det finns en efterfrågan hos såväl individer som företag om boende och lokalisering i stadsnära lägen. För kommunen finns dessutom en fördel i att en utveckling skulle läka sår i stadsväven. En fördel utgörs också av att en utveckling av denna typ av områden kan leda till en minskad miljöpåverkan genom att staden utvecklas inåt snarare än utåt. Ibland kan också befintlig infrastruktur nyttjas och därmed reducera behovet av nyinvesteringar.

    Det finns alltså starka skäl för att utveckla denna typ av områden, men det finns också problem. Inte sällan blir exploateringen kostsammare än om jungfrulig mark tagits i anspråk. Det kan handla om mark som måste saneras och om verksamheter som finns etablerade och som måste erbjudas en annan lokalisering.

    Vägen framåt ligger i att våga pröva nya former för samverkan mellan privat och offentligt. Ofta föreligger ett ömsesidigt intresse för utveckling från såväl privata och offentliga aktörer. Problemet är att en ensidig insats (från kommunen eller ett privat intresse) inte är värd kostnaden. För en privat aktör är det inte intressant att investera i fastighetsutveckling eftersom området som sådant har ett stigma och en miljö som innebär att potentiella hyresgäster/köpare inte har den betalningsvilja som krävs för att projektet ska bli ekonomiskt möjligt att genomföra. För kommunen görs på motsvarande sätt bedömningen att en ensidig offentlig satsning för att uppgradera allmänna platser, och andra offentliga investeringar, inte skulle ge de positiva effekter som motiverar den ekonomiska insats som krävs. En klassisk moment 22 situation.

    Lösningen ligger i en utvecklad form för samverkan där privata aktörer och kommunen träffar bindande avtal som innebär att man ömsesidigt åtar sig uppgifter som innebär att området som helhet uppgraderas och görs attraktivt, och att de insatser man åtagit sig därmed blir lönsamma. Det handlar inte om att trolla med knäna. Faktiska exempel återfinns i form av till exempel Lilla Torg i Malmö, som från ”bortglömd plats” blivit en av Malmös mest attraktiva och Norrköpings kommuns ambitioner för utveckling av Inre hamnen, i vilken detaljplanen tagits fram i samverkan med berörda byggherrar.

    Det handlar alltså inte om ljusblå önskedrömmar. Nyckeln till framgång ligger i att utveckla nya samverkansformer och förstå att värdeskapande ligger i ömsesidigt bindande åtaganden för att tillsammans skapa en attraktiv stadsmiljö.

    Göran Cars
    Professor i samhällsplanering

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived