+
Hans Lind, professor i fastighetsekonomi.
  • Varför bedrivs inte en mer radikal miljöpolitik?

    PUBLICERAD 2018-11-24 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2018-11-26 17:06

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 5, 2018. 

    Textstorlek

    Dela med andra

    TAGGAR

    Under senare år, och inte minst efter sommarens extrema väder, har det publicerats en rad artiklar med budskapet att om vi inte snabbt vidtar radikala åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser så kommer det att få mycket långtgående konsekvenser för människans möjligheter att leva på jorden. Dessa radikala åtgärderna kan bland annat handla om en kraftig minskning av flygandet och en snabb avveckling av bensin- och dieselbilar. Åtgärder som på kort sikt skulle minska många människors välfärd.

    I valet gick det dåligt för det parti som stod för den mest radikala miljöpolitiken, och inget tyder väl på att en kommande regering kommer att föra en mycket radikal miljöpolitik, även om våra åtgärder kommer att vara lite mer långtgående än en hel del andra länder. I debatten kan man hitta två förklaringar till att människor inte stöder en radikal miljöpolitik: (1) De är dumma och fattar inte vad som håller på att hända, och/eller (2) så bryr dom sig helt enkelt inte om framtida generationer utan tänker bara på sig själva.

    Som nationalekonom tar det dock emot att acceptera sådana förklaringar. Ekonomer vill ju gärna tro att människor är någorlunda rationella, och det finns ju en hel del empiriskt stöd för att människor trots allt inte är så egoistiska. Pensionärer lever till exempel inte upp sina tillgångar eftersom de vill lämna ett arv till barnen. Men hur ska vi då förklara det svaga stödet för en mer radikal miljöpolitik? Jag kan se åtminstone två skäl till att inte fler stöder en sådan politik i Sverige idag.

    En första möjlig förklaring är att människor inser att radikala åtgärder i ett litet land som Sverige inte har några nämnvärda konsekvenser. Man kan vara beredd att stödja radikala åtgärder om ett antal större länder samtidigt börjar vidta radikala åtgärder. Finns inga tydliga sådana signaler nöjer man sig dock med att stödja åtgärder som går lite längre än andra, men inte mer. Om stora uppoffringar bara leder just till stora uppoffringar så är de ju knappast rationella.  I debatten sägs ibland att om Sverige vidtar radikala åtgärder kommer det att kunna påverka andra länder. Någon måste gå först och visa vägen. En rationell person skulle dock rimligen komma till slutsatsen att det inte är särskilt troligt att vad vi gör i Sverige påverkar exempelvis Kinas eller USAs miljöpolitik. Däremot kan personen stödja en politik som innebär att Sverige hela tiden försöker ligga lite före: då står ju uppoffringen i mer rimlig proportion till sannolikheten för att åtgärden bidrar till att andra länder gör mer.

    Den andra möjliga förklaringen bygger på att alla förutsägelser av komplexa system är osäkra. Det är vanligt att debattörer säger att osäkerheten innebär att till exempel temperaturerna kan stiga ännu snabbare och få ännu större konsekvenser än i huvudprognosen. Men osäkerheten innebär ju också att det plötsligt kan börja gå långsammare än huvudprognosen och att det visar sig att konsekvenserna faktiskt kan blir mindre allvarligare. Ett resultat i den så kallade optionsteorin är att när det finns stor osäkerhet kan det vara rationellt att vänta – tills det kommer mer information som möjliggör säkrare prognoser och därmed mer välgrundade beslut.

    Vissa debattörer verkar dock mena att om vi väntar så kommer det att bli mycket svårt att vända utvecklingen. Kraftfulla åtgärder måste vidtas inom säg 5 år – annars är det kört. Med tanke på människans uppfinningsrikedom, förmåga att anpassa sig och förmåga att ta sig samman när det verkligen gäller – exempelvis för att krossa Hitler – låter inte detta påstående särskilt sannolikt. Oavsett hur trovärdigt påstående är, så är det dock inget bra argument för att vi i Sverige idag ska vidta kraftfulla åtgärder. Om kraftfulla åtgärder måste vidtas inom 5 år, och om inget tyder på att de stora länderna kommer att göra något radikalt inom 5 år, så har ju vi i ett litet land ingen anledning att göra något radikalt. Det vore ju bara meningslösa uppoffringar.

    Lagom är bäst! Jag lägger gärna extra pengar för att köpa en hybridbil. Jag betalar gärna några kronor mer för bensinen. Jag äter gärna mindre kött, återvinner matrester och flyger gärna lite mindre. Förbjud gärna plastpåsar och engångsartiklar av plast. I en värld av osäkerhet – om hur andra länder kommer att göra, om hur snabbt klimatet ändras – kan det dock vara rationellt att vänta och se innan riktigt radikala åtgärder vidtas.

    Hans Lind
    Professor i fastighetsekonomi

    9 kommentarer

    1. Jan Bergman 2018-11-27

      Djupt olustig känsla infinner sig vid läsning av texten. Illa maskerad klimatpassivitet presenterad som förnuftig och balanserad riskbedömning. När blev en nationalekonom lämpad att avgöra klimatrisker?
      En mer försåtlig text än vad såväl rubrik eller det snusförnuftiga resonemanget först ger intrycket av. Alla som letar förevändningar att förbli passiva har hittat en ny favoritprofessor att referera till. En sorgens dag för vetenskapligt förankrad debatt.

      Reply

    2. Fredrik 2018-11-26

      Intressanta resonemang och kommentarer. Tyvärr är min erfarenhet att människor i grupp uppvisar beteenden som likställs med att alla är idioter. Motsatser finns men i grund och botten är det idiotin som gäller. Gruppen visar tillsammans alla tecken på egoism, avundsjuka, frosseri och kortsiktighet. Möjligtvis kan en viss form av efterklokhet infinna sig när den enskilda människan rent konkret drabbas av en motgång men den måste i så fall vara högst personlig. Historien lär vi oss tyvärr inte mycket av. Den välkända teorin om samfällighetens förbannelse speglar alltförväl människans inneboende majoritetiska natur. “Det är lika bra att jag tar vad som finns, annars kommer ändå någon annan att ta det och då blir jag utan, oavsett de långsgående konsekvenserna”. Undantagen, de människor som avstår sin del eller bara tar det som säkerställer långsiktig tillgång till resurserna finns, men eftersom andra människor är fler eller där ett fåtal tar allt de kan innebär ändå att resurserna förintas. Världen idag styrs i stora drag av ekonomer där allt mer eller mindre är siffror, plus eller minus, vinst eller förlust. Hela vår ekonomiska modell bygger på en oavbruten ekonomisk uppgång där resurserna anses vara obegränsade. Kreuger försökte med samma modell en gång i tiden och alla vet hur det gick. Alla till och med skakar på huvudet och säger luftslott. Så länge hårda världen får styra är det kört. När mjuka världen såsom miljö, välbefinnande, arbetsgivaransvar, lycka och fritid får sitt existensberättigande finns det hopp, tyvärr är vi långt därifrån. Vi matas med att hårda världen är det viktigaste från det vi föds. Karriär, saker, jobba hårt och länge, pengar, ekonomisk status, boende, resor osv.
      Bankerna är idag det optimala exemplet på galenskapen. Trots ofantliga miljardvinster måste de hela tiden fortsätta att öka vinstmarginalen, de måste vinstmaximera. Allt annat är sekundärt. Bankkontor läggs ned, avgifter från kunder måste hela tiden ligga så högt det går. Allt är tillåtet, även om det är olagligt, eftersom konkurrensfördelar eller andra bankers val tvingar alla på samma spår. Om man vänder på hela resonemanget skulle bankerna kunna göra väldigt väldigt mycket inom de marginaler som finns men modellen förhindrar det.
      Jag tror till och med att dagens sönderstressade människor inte ens hinner stanna upp och referera över vad som händer, verklighetsförankringen har försvunnit i vår konstgjorda ekonomiska dröm där alla matas med samma information om vad lycka är.

      Reply

    3. Jonas 2018-11-26

      Varför inte börja med bygg och fastighetsbranschen. En bransch som har utsläpp som är tiofaldigt större än flyget. 70-80 % av alla utsläpp sker dessutom under produktionsskedet, när byggnaderna uppförs. Att bygga i massivt trä istället för stål och betong skulle göra stor skillnad. Det bästa vore förstås om kunskapen spreds om detta spreds och vanliga människor efterfrågade hus byggda av trä för att bo eller jobba i.
      Vad gäller elbilar så påstår BMW att det går åt hälften så mycket energi för att tillverka deras elbil, i3, som att tillverka en konventionell BMW-bil.

      Reply

    4. Kristina 2018-11-26

      Jag är ändå förvånad över den låga tron på förebilders möjligheter att påverka andra. Vi säger ofta att det är viktigt med “role models” inom andra sammanhang. Frågan är varför det i ekonomisk teori inte får något genomslag? Finns det ingen modell att förklara det med? Går det inte att finna bevis för att de som visar vägen och klarar av att förverkliga samhället mellan låga utsläpp och hög välfärd och välbefinnande, kan inspirera andra? Jag tycker att Hans utgår ifrån att ett klimatsmart liv bara handlar om uppoffringar, och inte ett kan innebära ett bättre liv till och med.

      Reply

    5. Lars Olsson 2018-11-26

      Därtill är det så att när vi återvinner matavfall för framställning av fordonsgas, värmer man matavfallet med dieselolja för att få multningen att komma igång, åtminstone är det sagt att det är så det går till i Göteborg. Nettot av klimathusgaser blir därmed negativt.

      Trots elbilarnas batteriers miljöskadlighet subventioneras de med skattepengar. Jag skulle gissa att även multningen av matavfall för fordonsgas går back och kräver skattesubventioner. Så summan är att vi använder skattepengar för att påskynda den globala uppvärmningen. Vågar man tro att politikerna kommer avskaffa subventionerna av dessa miljöskadliga verksamheter? Nej.

      Så Hans Lind, vi människor är irrationella och vi är alla en del av det.

      Reply

    6. Robin Rushdi Al-Salehi 2018-11-26

      Inget illa menat mot Hans som jag beundrar men han glömmer tyvärr bort en sak. Utsläpp har en tröghet som gör att vi inte ser effekterna av dem direkt. Utsläppen kan dessutom släppas ut och sugas in rent teoretiskt så det är inte utsläppen i sig vi borde vara rädda för utan hur de skapas och att de ackumuleras. Att Brasilien nu vill öppna upp för skogskövling av tusenåriga Amazonas regnskogar motsvarande Frankrikes yta går inte att återkalla. Där behöver vi definitivt radikal en miljöpolitik och vi kan inte vänta 5 år innan vi stoppar avskogningen. Vi i Sverige kan bojkotta soja och köttprodukter från Brasilien som driver på avskogningen. Vi kan definitivt göra mer och vi måste göra mer.

      Reply

    7. Lars 2018-11-26

      Tyvärr är hybridbilar och elbilar värre för den globala uppvärmningen än vanliga bilar, såvitt jag förstått. Tillverkningen av en batterierna till en hybrid eller elbil släpper ut lika mycket växthusgas som en vanlig bil släpper ut under hela sin livslängd, eller i vart fall uppemot 20.000 mil. Det betyder att varje hybrid eller elbil bidrar till att tidigarelägga den globala uppvärmningen.

      Litiumjonbatterier är gammal miljöfientlig teknik. Kolfiberkondensatorer kan vara framtiden men det vet ingen än.

      Reply

    8. Maria 2018-11-26

      Läsvärd artikel i Expressen jag vill tipsa om med intressanta perspektiv på miljöproblemen om var de stora utsläppen finns idag och anknyter till tankarna om att vad vi kan göra på enskild nivå känns marginellt utifrån de större sammanhanget globalt.
      https://www.expressen.se/kultur/ide/varken-flygresan-eller-trump-ar-stora-miljoboven/
      Med referens till skribenten Jojje Olssons text där han bl.a. beskriver att “Kina i dag släpper ut mer koldioxid än USA och EU tillsammans – och fortsätter öka användningen av fossila bränslen. Mellan 2014 och 2016 stod de globala utsläppen av växthusgaser stilla. Men 2017 ökade de på nytt, och i år förväntas utsläppen växa ännu mer.
      Trots utträdet ur Parisavtalet, så släppte USA i fjol ut mindre koldioxid än på 25 år. Det har heller inte särskilt mycket att göra med våra omtalade Thailandsresor. Krigsrubrikerna till trots så står flygindustrin enligt Europakommissionen för drygt två procent av världens växthusgaser.
      Kina ökade sina koldioxidutsläpp i fjol, och förväntas öka dem med ytterligare cirka fem procent i år. Detta enligt Greenpeace, som tidigare i år underströk att detta beror på stora investeringar i kol- och oljeindustrin.
      Smutsigt kol utgör basen i den kinesiska framgångssagan. Därför står landet i dag för nästan 30 procent av hela världens koldioxidutsläpp, jämfört med USA:s knappa 15 procent och under 10 procent för EU. Redan 2014 gick Kina om EU även i utsläpp per capita. Enligt Världsbanken släpper Kina nu ut nästan dubbelt så mycket koldioxid per invånare som Sverige.”. (Se fortsättning i artikeln på Expressen.)

      Reply

    9. Håkan 2018-11-26

      Tack för ett nyktert synsätt i en annars sensationslysten värld.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived