+
William D. Nordhaus och Paul M. Romer. Ilustration: Niklas Elmehed/Nobel Media.
  • Ekonomipriset till Nordhaus och Romer

    PUBLICERAD 2018-10-08 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2018-10-08 16:43

    Textstorlek

    Dela med andra

    Två av de mest tippade nationalekonomerna fick 2018 års ekonomipris till Alfred Nobels minne. Det mest överraskande var att Paul Romer och William Nordhaus fick dela priset. Romer har främst sysslat med kunskap och tillväxt, Nordhaus med miljö och klimat – men motiveringen för priset betonar hur de båda vidgat analysen av samspelet mellan ekonomin och dess omgivning.

    I traditionella ekonomiska analyser har både kunskap och miljö betraktats som givna förutsättningar för ekonomins utveckling. Romer och Nordhaus har gått utöver den begränsningen. De studerar också det omvända, hur ekonomin påverkar tillkomsten av ny kunskap och utvecklingen av miljön och klimatet.

    Redan 1896 visade svensken Svante Arrhenius (som fick nobelpriset i kemi 1903) hur koldioxidutsläpp påverkade klimatet och skulle bidra till att höja den globala medeltemperaturen. När miljörörelsen sköt fart under 1960- och 1970-talen väckte hans rön ökad uppmärksamhet bland naturvetare under.

    I mitten av 1970-talet gjorde William Nordhaus ett första försök att bidra till klimatfrågan med en ekonomisk modell. Så småningom kombinerade han naturvetenskapliga och ekonomiska teorier och fakta för att fånga samspelet mellan ekonomin och klimatet

    År 1994 presenterade Nordhaus första versionen av den beräkningsmodell som nu är en  viktig orsak till att han belönas med ekonomipriset. I en del av modellen analyserar han hur utsläpp påverkar koldioxidkoncentrationen, genom att beräkna hur koldioxiden cirkulerar mellan atmosfären och olika kolsänkor i världshaven och biosfären. I en klimatdel beskriver modellen hur koldioxidkoncentrationen påverkar energiflödena till och från jorden, och hur detta leder till förändringar i temperaturen. I modellens tredje huvuddel speglas världsekonomin och hur dess energiförbrukning påverkar utsläppen och därmed klimatets utveckling.

    Paul Romers analys av samspelet mellan kunskapsutvecklingen och ekonomin har ännu inte lett till lika handfasta beräkningar som Nordhaus klimatmodell, men fler och fler ekonomer har anammat hans analys av tillväxtens drivkrafter. Liksom Nordhaus bygger Romer på den tidigare ekonomipristagaren Robert Solows tillväxtteori, men svagheten i Solows teori var att den inte kunde förklara de långvariga skillnaderna i tillväxt mellan olika ekonomier.

    Romers studier ledde till att han drog slutsatsen att kunskapstillväxten var den springande faktorn. Ny kunskap befruktade äldre verksamheter och bidrog till att nya skapades. Nya kunskaper kunde användas över hela ekonomin, inte bara av den som tog fram dem. I detta skilde sig kunskapen från andra produktionsfaktorer som arbete och kapital, som bara kan användas inom en verksamhet i taget.

    Samtidigt var detta problematiskt. Det är ofta dyrt att ta fram ny kunskap, men användbarheten innebär att många andra kan åka snålskjuts på resultaten.

    Både William Nordhaus och Paul Romer har dragit praktiska slutsatser av sina analyser. Nordhaus menar att en likformig, global koldioxidskatt är det mest effektiva sättet att minska koldioxidutsläppen. Romer har betonat patentlagarnas betydelse för att göra kunskapsproduktionen mer lönsam. Huvudsaken med bådas forskning är emellertid, att deras insikter och beräkningar blivit en viktig del av underlaget för diskussioner och beslut om livsavgörande klimat- och tillväxtfrågor.

    Gunnar Wetterberg
    Historiker och författare

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived