+
Ulrika Francke. Foto: Tyréns.
  • Rakt spår för ny järnväg?

    PUBLICERAD 2018-03-26 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2018-03-28 14:59

    Textstorlek

    Dela med andra

    Tåget rullar iväg, alla är förväntansfulla. Hastigheten ökar och när vi är uppe i 400 kilometer har alla telefoner tagits upp, bilder tas och skickas. Maglevtåget flyter fram och känns inte riktigt som att färdas med tåg. Det är en särskild känsla att färdas så fort, en känsla som många tycker att det är dags att vi nu också får uppleva i Sverige.

    Höghastighetståg eller inte. Många har åsikter om hastigheten men än så länge projekteras det för höga hastigheter, 320 km/h. Sverigeförhandlingen har utefter spårdragningen förhandlat med berörda kommuner om att byta tåg mot bostäder. Avtalen förutsätter i det flesta fall höga hastigheter för tåget. Men det finns även överenskommelser om exempelvis tunnelbana. Totalt sett har 400 000 bostäder förhandlats fram.

    Dragning av infrastruktur brukar leda till högre markpriser, men i det här fallet blir effekten sannolikt begränsad eftersom spåren dras igenom redan exploaterade områden, men förhoppningsvis ökar attraktiviteten för berörda orter, som ska bidra till finansieringen. Dragningen är dock ett problem i sig eftersom höghastighetståg leder till höga bullernivåer, vilket leder till reducering av hastigheten, sannolikt ner till 100km/tim, i bebyggda områden.

    Totalt sett omfattar Sverigeförhandlingen oerhört många miljarders investeringar och tekniska utmaningar. Men det är inte de tekniska utmaningarna eller finansieringen som är utmaningen utan det handlar om genomförandet;  planeringen, framtagande av detaljplaner och järnvägsplaner.

    Om man frågar Göteborgarna så har de nog tyckt att de blivit dåligt informerade om konsekvenserna kring Västsvenska paketet. Beslutet är resultatet av förhandlingar mellan kommunen och staten men när det börjar dra ihop sig har Göteborgarna känt sig utanför. Resultatet har blivit en knölig genomförandeprocess och nya politiska partier.

    Att fatta beslut om så här omfattande projekt utan dialog med medborgarna får nog anses tillhöra en svunnen tid. Även om vi har ett system med representativ demokrati så har de flesta vant sig att få vara med i processen mera direkt.

    Att som Catharina Håkansson Boman utrycker det ”Vårt arbetssätt bygger på en värdeskapande förhandlingsmodell som baseras på nyttor. Det har gett tydliga resultat och vi föreslår därför i vår slutrapport att modellen ska fortsätta att användas i kommande förhandlingen mellan staten, kommuner och regioner”, är en utmaning för dialogen i kommunerna.

    Om så är fallet bör man nog också fundera på hur det här ska förhålla sig till planprocessen. Hur binder avtalet upp kommunen?

    Vid tidigare projekt har det bara varit ett län som varit berört och därmed en länsstyrelse som prövar projektet – nu är det flera. Sannolikt är det så att riksdagen bör fatta särskilda beslut om Höghastighetståget, inte bara kring investeringarna som tas i Trafikverkets budget utan även kring planläggningen och annat.

    Sverigeförhandlingens metod är inte ny. Då Storstockholms alla förorter bildades användes delvis samma metod, avtal till gemensam nytta. På 1970-talet förband sig Stockholms läns landsting att bygga tunnelbana till Täby förutsatt att Danderyds kommun byggde 900 lägenheter i Danderyds berg. Det var i slutet av miljonprogrammet, bostadsbristen hade försvunnit, Danderyd ville inte bygga och enligt avtalet skulle de bygga ut om landstinget byggde ut tunnelbanan. Trots att det fanns en politisk majoritet för utbyggnad av tunnelbanan i landstinget blockerades frågan i samband med att de borgerliga partierna skulle göra upp om landstingsstyret. I den konstellationen var det bara Folkpartiet som ville bygga tunnelbanan.

    Politikens förutsättningar, med skiftande opinionssvängningar, kommer att vara en utmaning vid genomförandet. Det handlar om flera år, många kommuner och flera länsstyrelser. Ska det här fungera måste det nog till en lag som styr upp själva genomförandet. Om inte, får nog den då sittande regeringen våga använda sig av planföreläggande vilket vi ännu inte sett någon regering göra.

    Ulrika Francke

    1 kommentarer

    1. Carl 2018-03-31

      Det är inte framtagandet av planerna och planeringen i sig själv som är problemet, problemet handlar snarare om att komma överens om vad som ska göras, var man ska göra det, hur man ska göra det och vem som ska betala… särskilt sista frågan: vem ska betala… är en utmaning: åtminstone för den som i slutänden ska betala.

      “Men det är inte de tekniska utmaningarna eller finansieringen som är utmaningen utan det handlar om genomförandet; planeringen, framtagande av detaljplaner och järnvägsplaner.”

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x