+
Hans Lind.
  • Sverigeförhandling och bostäder: hur hänger det ihop? 

    PUBLICERAD 2018-02-17 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2018-02-19 16:41

    Krönikan är även publicerad i Fastighetsnytt nummer 1, 2018.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Sverigeförhandlingen kom med slutbetänkandet “Infrastruktur och bostäder – ett gemensamt samhällsbygge” precis före jul. Den största julklappen var höghastighetståget, men man lyfter särskilt fram att förhandlingen lett till avtal med kommuner som sammanlagt ger 100 000 nya bostäder.

    Betänkandet betonar bland annat att “Genom nya reserelationer och förbättrade restider kan pendlandet öka” (s 145). Jag ser framför mig två orter – orten A med gott om arbetstillfällen och ont om bostäder, och orten B med ont om arbetstillfällen och gott om bostäder. Genom snabba tåg kan människor pendla från B till A och behöver inte flytta till A. Den stora fördelen med snabbtåget är väl i denna situation att vi inte behöver bygga bostäder utan kan utnyttja det befintliga beståndet bättre?

    Man skriver vidare “Ett syfte med Sverigeförhandlingens arbete har varit att bidra till täta, resurseffektiva och tillgängliga städer” (s 233). Jag ser framför mig hur de större orterna blir mer produktiva och drar till sig mer arbetskraft – även om pendlandet ökar lite. Orterna som får en station, och i förlängningen Sverige som helhet, blir mer produktiva. Nu är det ju bostadsbrist i nästan alla kommuner, så vi kan tänka oss att människor flyttar från en ort med bostadsbrist (utan snabbtåg) till en annan ort med bostadsbrist (med snabbtåg). Genom avtalen byggs det nu 100 000 bostäder i de växande orterna med snabbtåg, men om vi antar att kommunerna lever upp till sitt bostadsförsörjningsansvar så innebär det att de andra kommunerna med bostadsbrist slipper bygga 100 000 bostäder. Nettotillskottet blir då 0. Och om det inte är så stor bostadsbrist i de orter som människor flyttar från, så är det väl en merkostnad att vi nu behöver bygga fler bostäder.

    En central och okontroversiell tes är att närheten till stationer ökar markvärden. Stationerna byggs dock i regel i centrala lägen där markpriserna redan är höga och där det redan är lönsamt att bygga. Nästa alla kollektivtrafiksatsningarna i paketet sker också i relativt centrala lägen. Och hur sannolikt är det till exempel att höghastighetståg med station i centrala Stockholm, eller tunnelbana till Älvsjö, leder till förbättrad lönsamhet för bostadsbyggandet i säg Upplands-Bro eller Haninge – där lönsamheten idag är mer osäker.

    De olika påståenden som finns i rapporten blir dock logiska om vi gör ett djärvt antagande – att de växande kommunerna inte lever upp till sitt bostadsförsörjningsansvar, och att riksdag och regering är för fega för att tvinga kommunerna att ta sitt ansvar. Vad återstår då annat än att muta dem, exempelvis med stationer och statliga pengar till infrastruktur? Gör vi ett djärvt antagande till och antar att beslutsfattarna främst bryr sig om de redan välbärgade, så blir fokus på att höja fastighetsvärdena i de centrala “täta” delarna av städerna också logiska.

    Hans Lind
    Professor i Fastighetsekonomi

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x Hans Lind.