+
Ola Broms Wessel.
  • Efter rivning kommer förädling

    PUBLICERAD 2018-02-27 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2018-02-28 16:59

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 1, 2018.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Valår och ny myndighet, Delmos – Delegationen mot segregation. Segregationen i samhället och våra städer blir alltmer påtaglig. Vi ser återkommande larmrapporter från miljonprogramsområden och frågan om utanförskap och segregation kommer sannolikt vara central i valrörelsen. Sedan länge har arkitekturen och planeringen av enskilda bostadsområden framhållits som en av de grundläggande orsakerna till stadens ojämlikheter.

    Frågan om stadsplaneringens och arkitekturens roll i relation till segregation har dryftats i decennier. Långsamt sker en förändring – bort från den ensidigt negativa synen på 1960- och 70-talets byggande. Elisabet Anderssons artikel i SvD 2018-01-13 är ett exempel på detta när hon tar upp miljonprogramsarkitekturen och provokativt skriver att ”den riktiga Bullerbyn finns i våra förorter”; här finns ytor och närhet till natur som ger plats för fri lek. Hon önskar att vi lyfter blicken från områden som nu klassats som utsatta (22 områden bara i Stockholm), ser bortom klassningens cementerande bild av segregation och istället talar om enskilda kvaliteter och brister. Det är snarare ”städer och stadsregioner, inte enskilda bostadsområden, som är segregerade”, menar hon.

    Utsatta områden byggda i senmodernistisk anda har även internationellt varit föremål för otal förändringsprojekt i förhoppningen att komma åt segregationen. Bijlmermeer i Amsterdam är ett exempel där hus har rivits och ersatts och kompletterats med byggnader som helt skiljer sig från de ursprungliga stora huskropparna. Förhoppningen har varit att man kan skapa en mer ”human” stad med större variation som i egen kraft skulle kunna lyfta och förändra området. Men dessa insatser har inte kunnat rå på segregationen. Man kan skönja att pendeln nu svänger från många år av att bryta ned skalan och riva i storskaligheten till att istället förädla och bygga vidare på det befintliga. Denna typ av strategier har nu rönt stor uppmärksamhet med projekt så som DeFlat Kleiburg, ett renoveringsprojekt i just Bijlmermeer. Detta projekt fick i höstas både det prestigefulla europeiska Mies van der Rohepriset och Dutch Design Award för bästa bostadshus.

    Att 1960- och 70-talets arkitektur kan upphöjas på detta sätt, snarare än att bli offer för rivning är ett radikalt nytt synsätt och pekar på det Elisabet Andersson efterfrågar. När det gäller den byggda miljön kan man framhäva de kvaliteter som faktiskt finns i förortsmiljöer som nybyggda bostadsområden till och med idag ofta helt saknar. Att verkligen ta tidigare tiders planering och hus på allvar, såväl när hus renoveras som när områden nu allt oftare kompletteras men ny bebyggelse, är att respektera och framhäva de kvaliteter en plats har. Om Bullerbyberättelsen verkligen fick fotfäste skulle vi faktiskt kunna fokusera på alla andra underliggande faktorer som driver på segregationen.

    Ola Broms Wessel
    Vd, Spridd

     

    5 kommentarer

    1. Robin 2018-03-27

      Vill bara flika in med att säga att rivning är ett stort no-no när det gäller hållbarhet. Det måste finnas riktigt goda och sakliga skäl till det. Inte till att arkitekturen varit fattig pga historiska planideologier. Det räcker inte. Då kan det vara bra att se till dessa kvalitéer och försöka förädla fastigheter och områden. Detta säger jag som stadsplanerare som är uppvuxen i dessa förorter och gärna “också” skulle vilja göra om och göra rätt. Utifrån ett hållbarhetsperspektiv är detta dock fel. Då vi idag bygger otroligt ohållbart fortfarande.

      Reply

    2. Miguel lara 2018-03-01

      Ja Henrik. Tänk om det vore så enkelt.

      Reply

    3. Henrik 2018-02-28

      Arkitekter har så länge jag kan minnas haft en aversion mot byggande i traditionell stil, samtidigt som priset på innerstadens sekelskiftesbostäder (förra sekelskiftet inte år 2000) är betydligt högre än modernistiska bostäder och nyproduktion. Folket vill hellre bo i sekelskiftesmiljö än i sovjet-liknande förorter.
      Arkitekter kan prata bäst de vill om förortens kvaliteter, och försöka förstärka dessa, men det förändrar inte faktumet att storskaligheten får människan att känna sig som i ett fängelse, framför allt i kombinationen storskalighet och fulhet, vilket är fallet med miljonprogrammen.

      Flera andra länder bygger mer i klassisk stil än vad Sverige gör. Troligen beror det bland annat på att Sverige är extremt på den politiska skalan.
      Det finns alternativ till senmodernismens och nymodernismens rektangulära lådor. Vi kan börja med att inse att satelitförorternas arkitektur inte har några värden värda att bevara. Antingen rivs förorterna, eller så förtätas de med huskroppar i klassisk stil. (Förtätande innebär ju vissa problem eftersom höga huskroppar kräver visst mellanrum enligt byggregler) – Det lutar åt att rivning av förorterna är bästa lösningen.

      Det är nu dags att bygga vackert igen, och i en skala som gör offentliga rummet mysigt och trivsamt.

      En facebookgrupp inspirerar genom att visa exempel på nyproduktion i traditionell stil. Ibland är exemplen snygga och föredömliga, och ibland är de kompromisser.
      Det kan dock vara en inspiration till oss i fastighetsbranschen.

      https://www.facebook.com/groups/Arkitekturupproret/

      Reply

    4. Miguel lara 2018-02-28

      Håller med. Det är betydligt smartare (och snyggare) att förhålla sig till de kvalitéer som redan finns i de områdena.
      Men segregationen vore mycket enklare att åtgärda om den berodde på miljonprogramsarkitekturen. Därför kommer vi fortsätta att se senmodernistiska hus förvanskade med sadeltak.

      Reply

    5. Ulf Johannisson 2018-02-28

      Artikeln tar bara upp ett av flera sätt att utveckla ett område och säger att allt annat är fel. Det har säkert gjorts misstag, men det finns i dag fina modeller. deFlat är ett innovativt och billigt sätt att framförallt göra en grundrenovering av enskilda hus. De enskilda lägenhetsinnehavarna ska investera i både väggar, kök mm mm. Men det ännu större projektet återstår, det som artikeln inte berör: Att bygga fler hus i området så att man får fler lägenheter och på ett sätt som skapar mer intima gårdar som man vill sköta och träffas på mm. Att säga att detta är fel är destruktiv och onödig debatt. Båda sätten att utveckla områdena kan genomföras samtidigt och i harmoni med varandra.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x