+
Inslagning av sockertoppar på Carnegieska sockerbruket i Göteborg år 1900. Foto: Wikipedia.
  • D. Carnegies liv, död och återuppståndelse

    PUBLICERAD 2017-01-19 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2017-01-19 16:57

    Reportaget är tidigare publicerat i Fastighetsnytt nummer 6, 2016. 

    Textstorlek

    Dela med andra

    Bryggeri, fastighetsbolag, investmentbank, holdingbolag och så fastighetsbolag igen. Turerna har varit många kring det legendariska bolaget D. Carnegie genom åren. Även åren har varit många – D. Carnegie & Co grundades ursprungligen redan 1803. Häng med på en lektion i industrihistoria!

    Där allting började
    Förbannade britter! George Carnegie hade nyligen stigit av båten i Göteborgs hamn. Trekornshatten höll näst intill på att blåsa av i det bistra västkustvädret. Född skotte var han förvisso van vid kärvt klimat, men som adelsman var han ilsken över att behöva fly från höglandet med svansen mellan benen.

    Bakgrunden var att Carnegie tagit en chansning och stöttat adelsfamiljen Stuarts uppror mot britterna året innan. Förklädd hade han fått fly från sitt kära Skottland till London, och sedan vidare via skepp till Göteborg. Han var inte ensam om detta: stridigheterna mellan folken på de brittiska öarna hade gjort att staden vid den här tiden enligt källorna var ”nerlusad med skottar”.

    Bild: Håkan Ekman och Artur Attman, "Sockerbruket vid klippan 1808-1958"

    Bild: Håkan Ekman och Artur Attman, “Sockerbruket vid klippan 1808-1958”

    Nu var det 1746, och den driftige Carnegie förstod att sätta igång en egen rörelse för att inte gå medellös i sin exil. Firman exporterade järn och trävaror och importerade stenkol, smör och korn fram till dess att den lade ned 1766. Detta skulle inte bli första gången som Carnegie skulle avsluta viss verksamhet i Sverige för att senare starta annan.

    George återvände till Skottland 1769 när britterna hunnit glömma upproret. Numera låg dock Göteborg honom varmt om hjärtat, eftersom det livnärt honom under hans landsflykt. Hans son, David Carnegie Sr., åkte därför tillbaka till faderns svenska hemstad 1786 för bildning i handelsyrket och tjänstgöring hos gamla bundsförvanter till fadern. 1803 övertog så David firman Erskine & Mitchell i Göteborg, som sysslade med rederiverksamhet och handel. Bland annat importerades lin, salt, vin och kolonialvaror, medan sill, tjära och trävaror exporterades. I linje med den brukliga nomenklaturen bytte företaget också namn till D. Carnegie & Co, det vill säga urmodern till dagens företag med samma namn.

    Carnegie Porter tillverkas än idag.

    Carnegie Porter tillverkas än idag.

    Öl, socker och glasbruk
    1836 kom så Carnegies brorson med samma namn, David Carnegie Jr., till Göteborg. Han blev nu delägare i farbroderns företag. Ytterligare expansion av verksamheten skedde när Carnegieklanen köpte upp de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan samma år. Varumärket Carnegie Porter etablerades.

    1837 dog David Carnegie Sr. och 1841 återvände hans brorson till de brittiska öarna. Exportverksamheten såldes sedan 1845 och D. Carnegie & Co renodlades till ett industriföretag. Carnegie Jr. kvarstod dock som högste ansvarig för verksamheten även efter att han flyttat från Sverige.

    1865 ombildades företaget till ett aktiebolag och under de följande decennierna köptes familjen Carnegie ut av andra delägare. 1890 stod grosshandlaren Oscar Ekman som helägare av företaget.

    Sakta men säkert omflyttades nu verksamheten på nytt mot andra områden. Porter blev på nytt populärt på 1860- och 1870-talen, och produktion och anställda gick upp rejält. För att klara efterfrågan på glasbuteljer köptes Årnäs Glasbruk in 1868, och Carnegies resa mot en tydligare profil inom fastighetsförvaltning hade tagit fart.

    När Oscar Ekman dog 1907 togs verksamheten över av dennes svärson Karl Langenskiöld. Sockerbruksverksamheten såldes av och företaget kom att fokusera på porterbryggeriet och fastighetsinnehavet. Det gamla D. Carnegie & Co likviderades 1909.

    1868 köptes Årnäs Glasbruk. Foto: Det Gamla Göteborg.

    1943 köptes Surte glasbruk. Foto: Det Gamla Göteborg.

    När motboken infördes 1917 blev det allt svårare att hålla på med bryggeriverksamhet i Sverige. 1920 köpte AB Vin- & Spritcentralen Carnegiebryggeriet, för att 1938 sälja det vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige. Varumärket Carnegie Porter har levt kvar till våra dagar – idag Sveriges äldsta varumärke som ännu är i bruk.

    Glastillverkningen stod dock kvar i ägo hos de gamla finanskompanjonerna som tidigare drivit ölbryggeriet och sockerbruket. 1943 köptes Surte glasbruk in, men 1960 såldes de båda glasbruken till AB Plåtmanufaktur i Malmö.

    Korsägande kors och tvärs
    Från och med början av 1960-talet var Carnegie, med avstamp i glasbruksägandet, ett renodlat förvaltningsbolag. 1964 köptes bankirfirman Langenskiöld upp och börsintroducerades. I slutet av 60-talet anställdes de unga stjärnmäklarna Erik Penser och Thomas Fischer, och omsättningen sköt i höjden från 21 miljoner kronor 1968 till 337 miljoner året därpå. Antalet anställda fyrfaldigades på tre år.

    David Carnegie. Bild: Franz Otto Behrens, "Förr och nu", 1877.

    David Carnegie. Bild: Franz Otto Behrens, “Förr och nu”, 1877.

    1980 bytte bankirfirman Langenskiöld namn till Carnegie Fondkommission. Erik Penser blev störste ägare i investmentbolaget Asken, som ägde 35 procent av aktierna i Carnegie. Carnegie var på samma gång näst största ägare i Asken. Samtidigt bildades en internationell filial i London, Carnegie International.

    Nu började det gå snabbt. 1983 köpte Investment AB Asken koncernen JS Saba, i vilken ingick bland annat NK och Åhléns. 1985 köpte JS Saba investmentbolaget Carnegie, inklusive Carnegie Fondkommission. Ett moderbolag skapades för alltihop, med både detaljhandel och finans under samma flagg.

    Saba såldes sedan 1988 till Axel Johnson AB för 3,5 miljarder kronor och kort efteråt samma år köpte statliga PK-Banken Carnegie Fondkommission för 2,7 miljarder kronor. 1994 sålde banken, nu under namnet Nordbanken, majoriteten i fondkommissionsbolaget till brittiska Singer & Friedlander.

    1994 bildades så det nuvarande bolaget D. Carnegie & Co AB, vilket börsnoterades som moderbolag till Carnegie Investment Bank (tidigare Carnegie Fondkommission).

    Det olycksaliga 00-talet
    Karusellen gick på högvarv i Carnegie. Under 2000-talets första år drevs bonusarna upp för investmentbankens riskbenägna unga finansspelare, samtidigt som bolagets kapital var minimalt. Detta var innan finanskrisen, som sedan slog till med förödande kraft.

    – Det var en firma med gott självförtroende och höga ersättningar, säger Karolina Palutko Macéus, ekonomijournalist och författare till boken ”Det är jag som äger Carnegie” om finansbolaget Carnegies uppgång och fall. Halva rörelseresultatet gick ju ut i bonusar.

    Karolina Palutko Macéus. Foto: Dan Norrå, Conatum.

    Karolina Palutko Macéus. Foto: Dan Norrå, Conatum.

    Carnegie Investment Bank tömdes på kapital och stod utan buffert för de riskabla affärer som aktiebelåning och liknande som den gjorde under dessa år.

    – När det börjar gå åt skogen – när finanskrisen sveper in över världen, när aktiekurser faller – går det lilla kapital Carnegie har åt i rasande tempo.

    Av stor vikt hade dessutom det faktum att banken förlitade sig alltför mycket på ett fåtal stora kunder, framför allt finansmannen Maths O. Sundqvist. När han får finansiella problem får även det kapitalsvaga Carnegie stora svårigheter.

    – Mitt i krisen, hösten 2008, står den här exponeringen till Maths O. Sundqvist och hans bolagssfär för 90 procent av Carnegies kapitalbas, säger Karolina Palutko Macéus.

    Den 24 oktober 2008 gjorde Carnegie en miljardnedskrivning. Företagets aktie störtdök med hela 40 procent på en dag. Finansinspektionen hade redan bolaget under lupp, och det hela blev som bekant historia när Riksgälden den 10 november 2008 övertog ägandet i D. Carnegie & Co:s dotterbolag Carnegie Investment Bank. Även ägandet av pensionsrådgivaren Max Matthiessen, som investmentbanken tidigare köpt, övertogs av staten. När dåvarande Riksgäldsdirektör Bo Lundgren stegade in på banken senare samma kväll fick han yttra just frasen ”det är jag som äger Carnegie” till vakterna, som inte kände igen den överraskande nye huvudägaren.

    Moderbolaget, som hade blivit av med sina tillgångar, kom nu att driva aktieägarnas talan mot staten. Men det ärevördiga gamla handelshuset hade med ens blivit skandalbolag hos pressen och allmänheten.

    – Jag tror säkert att namnet kommer att fortsätta att vara laddat för vissa ett bra tag till, kommenterar Karolina Palutko Macéus. Varumärket Carnegie var känt av många.

    Nytt decennium, nya friska vindar
    De turbulenta turerna under några få år på det tidiga 2000-talet är dock inget att hänga upp sig på för ett över 200 år gammalt företag. David Carnegies skapelse har visat sig vara en seg rackare.

    Det solkade dotterbolaget Carnegie Investment Bank såldes av Riksgälden till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure Equity. Och moderbolaget D. Carnegie & Co beslöts vid bolagsstämman i juli 2013 satsa på ny verksamhet – återigen på fastigheter. I augusti samma år slöt så Kvalitena AB avtal med D. Carnegie & Co om att Kvalitena genom nyemission förvärvar 80 procent av aktierna i bolaget. Som betalning användes så kallad ”apport”, det vill säga annan egendom av pengar. Den egendom det handlade om var Kvalitenas dotterbolag Stendörren Fastigheters bostadsfastigheter i Storstockholms miljonprogramsområden, som alltså hamnade under D. Carnegie & Co.

    Det är ett udda gäng som det återuppståndna D. Carnegie nu hamnat i. Förutom miljonprogramsbostäder direktäger Kvalitena exklusiva fastigheter på Strandvägen och andra Östermalmsadresser. I toppen på hela karusellen sitter den extremt ljusskygge Mikael Andersson, en ”super big-spender” från Hälsingland, med smak för vapen, konst och snabba motorbåtar, enligt Dagens Industri.

    Jan Ihrfelt. Foto: Swedbank.

    Jan Ihrfelt. Foto: Swedbank.

    Carnegies nya affärsidé är dock betydligt mer solid än den gamla investmentbankens mer dimmiga verksamhet: att helt enkelt köpa, förvalta, renovera och sälja vidare hyresbostäder i förorterna, ofta med god vinst.

    – Snurrar man det där några år så har du ju fått upp dels värdet på fastigheterna, dels resultatet i bolaget, säger Jan Ihrfelt, finansanalytiker på Swedbank med ansvar för Swedbanks fastighetsanalys.

    De långa bostadsköerna i Storstockholm gör att vakansrisken är ”i princip obefintlig”, enligt Ihrfelt, vilket är attraktivt när man tittar på fastighetsbolag. En annan faktor är att kundgruppen – de boende – är förhållandevis okänsliga för hyreshöjningar, då ett stort antal boende i miljonprogramsområdena har försörjningsstöd.

    – Vi tycker att D. Carnegie är undervärderade, kommenterar Jan Ihrfelt. Om vi ser på bolag med stora inslag av bostäder handlar man dem till en högre kurs relativt deras substansvärde.

    Denna åsikt delas troligen av investerare på andra sidan Atlanten. Nästa kapitel i Carnegiesagan skrevs ju nämligen som bekant nu i somras, när amerikanska private equity-jätten Blackstone lade ett bud på stora delar av Kvalitenas och andra större ägares aktieposter i D. Carnegie & Co. Då Blackstone genom budet kontrollerar en röstandel om 53 procent i bolaget står det fram till mitten av november under budplikt på att köpa återstående aktier, till ett pris à 100 kronor per aktie.

    – De räknar väl inte med att få in så mycket aktier, för det är ju ingen som säljer något för 100 kronor som är värt 102, säger Jan Ihrfelt.

    Swedbank tippar på att de nya amerikanska huvudägarna kommer att köra på som förut, med renoveringar men kanske också fler förvärv. Ifråga om den sistnämnda strategin jämför Ihrfelt här med Carnegies huvudsakliga konkurrent, företaget Victoria Park, som gått ännu mycket bättre på börsen just på grund av att de haft en mer aggressiv förvärvsprofil.

    Är det något D. Carnegie, oavsett huvudägare, borde göra mer?
    – Ja, det tycker jag. Inte till vilket pris som helst, men det är en väldigt bra kalkyl att köpa en fastighet som avkastar fyra-fem procent med en finansieringskostnad på kanske två procent. Det bidrar ju med ett positivt värde från dag ett egentligen, menar Ihrfelt.

    Kanske är D. Carnegie & Co. ett företag som genom hårda lärdomar kommit att bli mycket mindre riskbenägna än vad investmentbanken varit. Det är dock oklart vad de nya ägarna kommer att anta för strategi.

    Oavsett kommer nog skutan D. Carnegie att segla vidare i många år till – men det är osäkert vad den kommer att vara lastad med. Fastigheter, finans, öl, socker, salt sill – bara fantasin verkar sätta gränser.

    Joakim Rådström

    1 kommentarer

    1. Dag Klerfelt 2017-01-20

      Imponerande artikel – djuplodande, välskriven o med glimten i ögat !!

      / Dag K …. vice VD 88-91 !!

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived