+
Örjan Wikforss.
  • Komprometterande utemiljöer för barn

    PUBLICERAD 2016-07-14 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2016-08-08 11:22

    Textstorlek

    Dela med andra

    Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

    En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande.  Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

    Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

    När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

    Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

    Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

    Örjan Wikforss
    Arkitekt och professor

    5 kommentarer

    1. Karin 2016-08-16

      Jag reagerade på den här meningen. “Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där”.
      Kan detta verkligen stämma? Att man bygger tätt för att alla, och det tolkar jag som “alla typer av människor”, ska kunna bo där.
      Hästägare? Scoteråkare? Och barnfamiljer som vill att barnen ska kunna leka och röra sig fritt ute för den delen?
      Är det inte snarare så att hela idén om den förtätade staden är en vilja att maximera utnyttjandet av utrymmet i staden?
      Visst innebärdet en tät stad att FLERA människor kan bo och verka i den jämfört med en gles stad, men det finns väl ändå inget rättvisetänk i att bygga tätt?

      Reply

    2. Yvonne Lindahl 2016-07-25

      Mycket bra artikel. Hur få våra politiker att läsa och inse detta ? Jag är med gruppen rädda Hammarbyskogen där både vuxna och barn älskar att vara tack vare att där inte finns någon bilväg ännu. Flera dagis i Stockholm åker hit för att andas frisk luft och och bilfrihet.
      Mogert och kompani har bestämt att hela skogen ska bebyggas och bilväg dras ner till Hammarby sjöstad. Hjälp! Hur fortsätter vi påverka?

      Mvh Yvonne

      Reply

    3. Lars Frumerie 2016-07-15

      Bäste Örjan Wikforss,
      Dey finns naturligtvis mycket tänkvärt i Ditt inlägg, men…:T ex i Danderyd har man från 50-talet och framåt placerat alla daghem i princip på sumpmark, dvs inte särskilt barnvänligt. Historien var alltså inte bättre!

      Reply

    4. Anna Blomqvist 2016-07-15

      Tack för en mycket bra artikel, som är precis mitt i prick. Jag är pensionär från en verksamhet i Arbets- och miljömedicin och har sett dessa frågor växa fram genom ett långt yrkesliv. Vi har försökt göra vår stämma hörd – men vad hjälper det! Listan kan göras lång. Något som är fundamentalt är att barn som växer upp i naturnära miljöer lär sig att respektera den ekologiska balansen. Hjärnan återhämtar sig från stress och skolprestationerna är bättre då skolgårdarna består av naturmiljöer, träd m.m. Jag besökte nyligen Limhamn i Malmö och såg de framväxande jättekomplexen där människor ska bo. – Jättekolosser i en stenöken! Var ska barnen leva? Barnen är vår framtid. Hur kommer boendena att utvecklas om det här får råda? Jag känner mig mycket dyster.

      Reply

    5. Suzanne de Laval 2016-07-15

      Tack för en mycket bra artikel! Hoppas att debatten ger avtryck i den fysiska verkligheten. En utmaning för fastighetsbranschen och byggbranschen. Det är inte snabba bygglov vi behöver, utan mänskliga miljöer som är bra för alla.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived