+
Markku Rumminkainen.
  • Det är bråttom med framtiden

    PUBLICERAD 2016-06-16 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2016-06-17 14:31

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer tre, 2016. 

    Textstorlek

    Dela med andra

    Hänsyn om framtiden har ökat under de senaste månaderna. Klimatmötet i Paris i december ifjol resulterade i ett internationellt avtal med en skärpning av globala klimatmål. I mars lade Miljömålsberedningen fram sitt delbetänkande om Sveriges framtida klimatväg, med skarpare utsläppsminskningsmål. Beredningens slutbetänkande kommer till sommaren. Man arbetar på även i andra länder, inom EU, bland investerare, i städer, inom organisationer och så vidare.

    Det är bråttom, och det med råge, om klimatmålet om att den globala uppvärmningen ska stanna väl under två grader ska kunna nås, då dessa innebär att utsläppen helt måste upphöra. I många fall är det de beslut som tas idag som avgör hur bra vi lyckas förvalta framtiden. Detta är särskilt uppenbart när det handlar om infrastruktur, byggprojekt och relaterade investeringar. De beslut som tas idag möjliggör och begränsar vilka morgondagens beslut kan bli. I och med att vi tar beslut låser vi in kapital och förväntningar, och begränsar framtida valmöjligheter. Ju längre ett beslut ska hålla, desto viktigare detta är. Ett besluts livslängd kan handla om förväntat ekonomisk eller teknisk hållbarhet, men även renoveringscykler som ger möjligheter att byta ut eller lägga till sådant som visat sig behövas.

    Alla utsläpp måste ner till noll, vilket kräver att energisektorn blir utsläppsfri, att materialet inte krävt användning av fossilt vid framställningen, men även en effektivisering av användningen av såväl råvaror som energi. Effektivare energianvändning kan handla om lösningar som effektiviserar uppvärmning, avkylning och elanvändning. I vissa fall kan man till och med byta riktning på eltransporten från nät till hushåll, om ett hus genererar egen el för sig själv och dessutom ett överskott som kan gå ut till elnätet.

    För att byggnadssektorn ska vara anpassad till klimatets förändring, behöver hänsyn tas till ändrade risker förknippade med skyfall, andra översvämningar, värmeböljor och så vidare. Dessutom måste man ta med i beräkningen att det som byggs nytt läggs i ett befintligt stadslandskap, och tillsammans med annan infrastruktur. Vid nybyggnation påverkas man därför även av andras klimatlösningar.

    Det är bråttom med att ta sig an framtiden, och det går inte att veta hur snabbt en kommande omställning sker. Det positiva är att vi rör oss framåt och att nya lösningar hela tiden utvecklas, som till exempel fönster och glasfasader som genererar solel. Engångskostnaden för att installera nya lösningar kan förvisso vara högre jämfört med det ”vanliga” alternativet, men investeringar kan ändå betala för sig i det längre loppet.

    Lösningar och val som bygger på frivillighet kan underbyggas med information, dialoger (till exempel byggherredialoger), kalkylexempel, pilotprojekt, med mera. Frivilliga lösningar och val förutsätter en känsla av delaktighet, och att tänka en tanke som är lite utöver det vanliga. Alternativ för att främja klimatsäkrad utveckling är saker som lagkrav, förnyade standarder, nya krav från banker och andra finansiärer. I praktiken har vi en mix av de två varianterna frivilliga insatser respektive tvång.

    En viktig poäng för att driva utvecklingen framåt är att det ska vara lätt att välja rätt. Jag påmindes om detta själv häromdagen när jag skulle förnya mitt elabonnemang via internet. Efteråt slog det mig att jag behövde aktivt kryssa en ruta för att kunna få ett miljöavtal i stället för att bli slussad till standardavtalet. Från den svenska synen på klimatfrågan var skillnaden kanske inte så stor (vind kontra vatten och kärnkraft), men det kändes ändå lite kullerbyttaaktigt. Samma förhållande gäller för merparten av de varor och tjänsten vi dagligen konsumerar: att välja de klimat- och miljövänligare alternativen kräver ett aktivt val, annars får vi det som tagits fram för den fossila världen. Det som till syvende och sist behövs i klimatfrågan är att det som hittills har varit standard förpassas till historieböckerna, medan det som idag kväver den lilla extra ansträngningen får ta över som den nya standarden. Det kan vi kalla utveckling.

    Markku Rummukainen
    Professor, centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds Universitet. Anknuten till IPCC

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived