+
Hans Lind, professor i fastighetsekonomi.
  • Allt har sin tid – även inflationsmål

    PUBLICERAD 2016-06-13 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2016-06-14 13:09

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer tre, 2016. 

    Textstorlek

    Dela med andra

    En intressant tanke hos Hegel och Marx var att alla institutioner skapas för att lösa ett visst problem, men sen går tiden och det omgivande samhället förändras och dessutom lär sig olika aktörer att ”lura systemet”. Det som en gång var ett steg framåt i utvecklingen blir med tiden ett hinder för en fortsatt utveckling av samhället.

    I en situation med hög inflation och låg trovärdighet för politiker som lovar låg inflation var skapandet av en självständig riksbank med bara ett mål – en inflation på 2 procent – ett smart drag. Jag minns att kritiken då mest handlade om att 2 procent var orimligt lågt. Hade inte 3 procent varit mer realistiskt? Varför skulle vi absolut vara lika ambitiösa som det inflationsrädda Tyskland?

    Under 20 år visade det sig att skapandet av en självständig riksbank med inflationsmål var mycket framgångsrikt: Inflationen kom snabbt ner till 2 procent, och alla förväntade sig för 10 år sedan att inflationen skulle ligga kring 2 procent många år framåt.

    Men när inflationsmålet formulerades var det ingen som kunde föreställa sig Kinas enorma ekonomiska expansion och att priser skulle falla kraftigt på en rad områden. Och vem kunde för 10 år sen tro att oljepriser och elpriser skulle falla kraftigt och att dessa lägre priser förväntas bestå? Och att utbudet av kapital på världsmarknaden skulle öka mycket snabbare än efterfrågan, med extremt låga realräntor på världsmarknaden som följd. Att konsumenterna skulle gå omkring med hela marknaden i en smartphone i fickan och snabbt kunna jämföra priser var det heller ingen som tänkte på.

    Ett mål som för 25 år sedan uppfattades som orealistiskt lågt har nu blivit ett mål som är orealistiskt högt. Priset för att försöka nå ett omöjligt inflationsmål blir högre och högre, främst i form av höga bostadspriser och hög skuldsättning.

    Diskussionen om bostadsmarknaden, där de negativa effekterna av lägre räntor får kompenseras av bolånetak, amorteringskrav och skuldkvotsgränser visar ju också att det behövs en samordnad politik som täcker flera politikområden. Och då fungerar det inte med en aktör som stirrar sig blind på ett mål – inflationstakten.

    Kloka politiker inser att de ska fokusera på att formulera mål och att utse experter som de litar på för att fatta de konkreta besluten. Att ha oberoende experter som beslutsfattare är det som vi ska bevara av dagens system, men ersätt Riksbanken med ett Makroekonomiskt råd som får makt över repo-ränta, budgetunderskott och ett antal redskap för att nå makroekonomiska mål och mål om finansiell stabilitet. En tanke är att helt enkelt slå ihop Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansinspektion och utse en ny direktion med bredare ansvar och mandat än dagens Riksbank.

    Och vill man leka med Hegel/Marx utvecklingsmodell i form av tes, antites och syntes så innebär förslaget en syntes av det gamla samordnade systemet under politisk kontroll och det nuvarande systemet med oberoende makthavare utan samordning, Syntesen blir att politiker skapar en oberoende expertgrupp med bredare ansvar.

    Hans Lind
    Professor i fastighetsekonomi

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived