+
Flygfoto över ABC-staden Vällingby 1960. Foto: Oscar Bladh/Stockholms stadsmuseum.
  • ABC-stadens återuppståndelse?

    PUBLICERAD 2016-05-31 AV Maria Nordlander
    UPPDATERAD: 2016-06-01 11:59

    Textstorlek

    Dela med andra

    Drömmen om arbete, bostad och centrum på samma plats skapade miljonprogrammets idoler Farsta och Vällingby centrum. I jakten på en miljon bostadsenheter hamnade dock två av bokstäverna i ABC-staden i glömska. Idag är alfabetets tre första bokstäver utbytta mot nya begrepp. Staden ska vara blandad, tät, dynamisk och levande. Samtidigt ska byggandet återigen upp på miljonprogrammets nivåer. Finns det en risk att man återgår i gamla mönster i jakten på siffran?

    Det är mitten av det förra århundradet i Sverige. Stockholms dåvarande stadsplanedirektör (1944 till 1954) Sven Markelius fick idéer som grundlade ABC-staden efter studiebesök i andra länder, framför allt England. 1952 implementerade han dem i ”Generalplan för Stockholm”. Planen skapades som ett svar på bostadsbristen, och blev ett program för huvudstadens utbyggnad åt nordväst, syd och sydost.

    I generalplanen föreslogs bland annat att ”från stadsdelscentrum borde hyreshusen ligga inom 450 meters avstånd, gränsen till småstugebeståndet borde vara 900 meter och till industrier 600 meter”. Totalt skulle en stadsdel ha drygt 16 000 invånare.

    Under 1950-talet byggdes så Vällingby och Farsta centrum. Två Stockholmsförorter som sedan dess fungerat som ABC-stadens goda exempel, och de mest omfattande realiseringarna av Markelius idéer.

    Schemaskiss för en ABC-stadsdel ur Generalplan för Stockholm 1952. Centrumfunktioner i mitten omgiven av flerbostadshus, längre ut ligger småhusbebyggelse och arbetsplatser till höger. Tunnelbanan går tvärs genom området. Foto: Stockholms Stadsmuseums digitala arkiv.

    Schemaskiss för en ABC-stadsdel ur Generalplan för Stockholm 1952. Centrumfunktioner i mitten omgiven av flerbostadshus, längre ut ligger småhusbebyggelse och arbetsplatser till höger. Tunnelbanan går tvärs genom området. Foto: Stockholms Stadsmuseums digitala arkiv.

    “Risk att man bara pratar kvantitet”
    Ännu några år går och miljonprogrammet drar igång 1965. På ett så systematiskt, effektivt och funktionellt sätt ska en miljon goda bostäder byggas på tio år för att komma till rätta med den enorma bostadsbrist som följt i urbaniseringens spår.

    Själva namnet, miljonprogrammet, antyder hur mycket fokus som låg på antalet bostäder. De var välplanerade och funktionella och löste den trångboddhet och på vissa håll misär som fanns på många håll i Sverige. Men i siffrans spår hamnade tanken om ABC-staden, där även arbete och centrum ingick, något i skymundan.

    Idag har vi återigen en enorm bostadsbrist. Även om byggtakten ökat de senaste åren behöver den öka rejält för att de 700 005 bostäder som enligt Boverket behövs till 2025 ska realiseras. I debatten pratas det sällan om ABC-staden. A:et, B:et och C:et har däremot bytts ut mot begrepp som ”blandad”, ”dynamisk”, ”levande” och ”tät” – med både arbeten, bostäder och handel i samma områden.

    Göran Cars är Professor i stadsplanering vid KTH och bland annat ansvarig för stadsflytten i Kiruna. Han känner igen sig i verklighetsbeskrivningen.

    Finns det risk att begreppen återigen kommer att hamna i bakgrunden, när i takt med att byggandet trappas upp?
    – Ja, det finns en risk nu när man pratar bostäder att man bara pratar kvantitet. Då biter man sig själv i svansen. Miljonprogrammet var ju ett bra exempel på hur man var hemskt fixerad vid kvantitet, för att det var sådan bostadsbrist. Och risken är att det återigen går för snabbt och för fort och blir storskaligt.

    Göran Cars.

    Göran Cars.

    Skillnaden är dock att på 50-talet så var vi hemskt rationella. Det fanns en tanke att om vi bara bygger arbete, bostad och service och lägger det hyggligt nära varandra så blir det bra. Och så funkar det inte idag. Idag är så är vi så otroligt mycket mer intresserade av livsmiljö, livskvalitet och stadskvalitet.

    Byggdes det för mycket bostäder för att kunna bibehålla kvaliteten?
    Nej, det var inte att man byggde mycket som var problemet, vi har byggt mycket i olika tider – det var att vi byggde mycket och bara fokuserade på att bygga mycket, att det var kvantiteten som styrde. Typiskt miljonprogram var att man ställde ut byggkranen och räknade hur många lägenheter når jag från den här kranen? Och så byggde man det.

    Göran Cars menar att dagens kommuner är mycket mer medvetna om frågorna.

    – Det är en fråga om professionalism, att man hela tiden måste vara medveten om att det inte bara är att bygga bostäder, utan att det också handlar om att skapa hållbara miljöer i staden runt omkring. Jag tycker att det finns en stor medvetenhet om det här. Ska vi skapa något nytt, vilket vi måste göra då det finns en ny efterfrågan i en ny tid, då måste vi se till att bostadsbyggandet går hand i hand med stadsutveckling, arbeten och service. Jag tycker att alla de kommuner som jag jobbar med nu, som är tänkande, de inser det här till fullo. Om vi bara fokuserar på kvantitet i bostäder kommer vi att ångra oss bittert om 20 år.

    Hur gör man då för att skapa den här blandade, dynamiska och härliga staden? Människor är ju som bekant olika. Kan man bygga så att människor trivs? På 50-talet var det ju arbete, bostad och centrum som gällde. Hur tar man reda på vad människor vill ha – och vad de vill ha om 30 år?

    – Det vet du aldrig. Det är de där som skiljer de som är riktigt duktiga från de som inte är riktigt lika duktiga, för alla förstår idag att om du ska bygga en bra stadsmiljö så måste du ha en bra tillgänglighet, du måste ha service, handel och kultur. Men ibland blir det ändå inte bra, det handlar om en gedigen kunskap om hur människor faktiskt beter sig. Det låter som hokuspokus, men det är det inte. Det handlar så otroligt mycket om en professionalism, att kunna bygga det som är rätt på rätt sätt, säger Göran Cars.

    Kan man planera för människors framtida värderingar?
    – Där finns en svårighet. När jag var liten var min morsa och farsas dröm att bo i radhus. Så de var urlyckliga när de flyttade ut till radhus. De var båda två uppvuxna i ganska fattiga förhållanden inne i stan, med ohyra, kallt, dragit och toalett nere på gården. Så hon ville inte ens se på stan. Idag är det istället en jättevurm för att vara i staden. Så vi vet inte vad trenderna är om 20-30 år, det kan man aldrig vara säker på.

    Maria Nordlander

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived