+
Emma Jonsteg
  • God arkitektur lyfter inte en kass stadsplan

    PUBLICERAD 2015-04-13 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2015-04-14 17:29

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 2, 2015

    Textstorlek

    Dela med andra

    Vi har i dag fantastiska möjligheter att skapa stadsplaner och arkitektur som ger enorma långsiktiga värden. Vi vet i teorin hur våra städer bör utvecklas för att ge ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara livsmiljöer. Och vi kan enkelt konstatera att kloka val i den riktningen kommer att bidra både till ett bättre samhälle och stärka vår konkurrenskraft som nation. Ändå lyckas vi inte nå längre när vi skapar våra nya stadsdelar.

    Vad som kan, får och ska byggas i våra svenska städer planeras minutiöst och nagelfars i en lång rad instanser. Inte sällan mal kvarnarna i många år innan ens minimala ingrepp kan bli verklighet. Vi väntar oss med rätta att vår grundliga program- och planprocess ska leverera en genomgående hög kvalitet. Allt annat är orimligt. För vad har vi väl annars alla dessa remissinstanser, regler, myndigheter och beslutsorgan till? Dessvärre visar verkligheten att resultatet i många fall är allt annat än lysande.

    Ett centralt problem är hur våra kommuner jobbar med att utforma sina nya områden. I de nya stadsplanerna sätts de helt avgörande förutsättningarna för hur bra resultat som kan uppnås i slutänden. Det är också här vi ofta en stor del av förklaringen till slutproduktens haltande kvalitet.

    Det stora flertalet stadsplaner får i dag tyvärr en prägel av generiska standardlösningar. Ofta utan någon som helst lokal förankring. I markanvisningstävlingarnas underlag listas långa rader faktorer som kommunen säger sig värdera högt, exempelvis sociala mötesplatser, blandat bestånd med olika upplåtelseformer, spännande och för området unik arkitektur, levande bottenvåningar, trygghet, klimatanpassade gröna miljöer, utökade ekosystemtjänster etc. Även dessa listor har numera mer eller mindre standardiserats, men verkar trots det allt oftare misstas för unika idéer om särskiljande identitet.

    Men det är så klart vackert att ambitioner finns i någon form. Vad som är mer bekymmersamt är att de så ofta får karaktären av läpparnas bekännelser sett till vilka förutsättningar de har att faktiskt infrias. I fallet med markanvisningstävlingar är den rådande modellen att enskilda byggherrar inom ramen för byggrätter som sällan omfattar mer än några dussin lägenheter ska leverera sina dellösningar på alla dessa utmaningar.

    Upplägget driver byggherrar att kategoriskt överlova på innehåll och utformning samtidigt som man pressas att bjuda högsta pris för marken i syfte att ta hem tävlingen. Knappast en ekvation som gör det enklare att få projektbudgeten att gå ihop. Resultatet är mycket riktigt också ofta underleverans.

    Efter åtskilliga år som yrkesverksam arkitekt med inriktning på stadsplanering och bostadsutveckling så frågar jag mig allt oftare varför man gör på det här sättet. Hur ser man på byggherrarnas kunskap, förmåga och vilja att gå i mål med dessa uppgifter? Vad tänker man om deras ekonomiska incitament och utrymme att faktiskt leverera på önskningarna? Tror man helt uppriktigt att upplägget till slut ska fungera bara man försöker tillräckligt många gånger, eller är det ett önsketänkande satt i system? Frågorna är berättigade mot bakgrund av att förhoppningarna så ofta förfelas.

    Oavsett hur svaren på frågorna ser ut så krävs förändring. Till att börja med så bör de stadsplaner som inte levererar tydligare idéer och högre kvalitet skickas tillbaka till ritbordet. För inte ens världens mest fantastiska arkitektur har en sportslig chans att kunna kompensera för en halvkass stadsplan.

    Jag efterfrågar inte mer detaljreglering. Tvärt om. Man bör i stället avhålla sig från att ange exakta fastighetsindelningar, hushöjder och materialval, vilket knappast underlättar för byggherren att uppnå kommunens upphissade målsättningar. Vad man däremot i högre utsträckning måste göra är att utöver tydliga övergripande idéer och ambitioner också skapa realistiska förutsättningar för att dessa ska kunna mötas. Ett sätt att göra det är att verkligen låta byggherrar ta ett större ansvar för utformningen av den yttre miljön.

    Jag tror att en del av lösningen kan vara att bjuda in byggherrar och deras arkitekter i framtagandet av stadsplanerna redan från första pennstrecket. Frågan är om förtroendet finns för kommunernas sida. Kommunerna bör även ta på sig att leverera mycket tydligare idéer för vad man faktiskt vill uppnå med ett område och sist men inte minst sätta ett fast pris på marken för att skapa lika villkor för alla tävlingsdeltagare.

    Om vi i framtiden ska lyckas skapa unika, hållbara och attraktiva stadsdelar så måste det arbetet ta sin början i att vi lyfter kvaliteten på våra stadsplaner samtidigt som vi skapar starka incitament och realistiska förutsättningar för byggherrar att leverera på kommunernas visioner och krav.

    Emma Jonsteg
    Vd Utopia Arkitekter

    4 kommentarer

    1. Daniel 2015-04-16

      Fastpris på marken?

      Är troligen inte förenligt med EUs statsstödsregler och sedermera den svenska kommunallagen.

      Reply

    2. Harry Persson 2015-04-15

      Av aktörerna i stadsbyggandet förväntas av en del att de ska ha utbildning inom relevanta ämnesområden och miimun på någonaktdemisk nivå. Men för en del av aktörerna ställs inga som helst krav ock kontrolleras inte några kravuppfyllelser. Särskilt allvarligt är detta när det gäller den grupp av aktörer som svarar för största och viktigaste delen av byggprocessen, BYGGHERRARNA. Det kunde vara lämpligt att kommunen erbjöd fortbildningskurser för byggherrar som man vill ha att göra med. Mig veterligt förekommer inte det. I ett nästa steg borde även problemen med arkitektkontoren ges mer uppmärksamhet. Återkommande metafor i det sammanhanget är sagan om kejsarens kläder.

      Reply

    3. Charlotte Holst 2015-04-15

      Allt det som sägs och föreslås i artikeln har gjorts på Västra Kungsholmen. Läs min bok Nya Hornsberg – ett stadsbyggnadsprojekt på västra Kungsholmen. Där beskrivs hur den nya stadsdelen för 20000 inv planerats t ex med byggherrar medverkan.

      Reply

    4. Göran G Lundquist 2015-04-14

      Ber dig Emma studera hur Hammarby Sjöstad kom till, det har blivit omtalat worldwide och är omtyckt av de som bor där därför att arkitekter tillsammans med kommunens ansvarig stadsbyggare drev processen. Byggherrarna eller snarare byggentreprenörer, som också är byggherrar under kortast möjliga tid, satt i baksätet och stöttade harmoniskt. Inget nytt under solen; aktörernas kvalitet betyder allt.Sickla Kaj´s alla arkitekter fick Kasper Sahlin-priset.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived