+
Örjan Wikforss.
  • Moderna Arkitekturmuseet

    PUBLICERAD 2014-08-11 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2014-08-12 17:07

    Textstorlek

    Dela med andra


    Sensommarens stora snackis är kulturministerns hårda kritik av Arkitektur- och Designcentrum och att hon sparkade dess chef bara några månader innan förordnandet gick ut. Det var många rynkade pannor på pressträffen efter sommarregeringens sammanträde denna heta torsdag i juli.

    Det har verkligen blåst iskallt kring utställningsverksamheten allt sedan Arkitekturmuseet förvandlades från museum till ”centrum för arkitektur, form och design”. Verksamheten har breddats så till den grad att dess kärna inte längre går att känna igen.

    Det en gång självständiga museet har blivit ett lydigt redskap för allsköns statliga beställningar av olika uppdrag. Egenproducerade arkitekturutställningar värda namnet har lyst med sin frånvaro. Den hittills mest uppmärksammade utställningen var inlånad och handlade om modeskaparen Gaultier.

    Vad som inte sas på pressträffen är att det är kulturdepartementets eget folk som har styrt och ställt med denna annektering av Arkitekturmuseet genom utredningar och utvärderingar i flera omgångar. Det hade varit berättigat med en självkritisk reflektion över hur smart urvattningen av den ursprungliga uppgiften egentligen har varit. Liksom hur ett departementsövervakat centrum ska lyckas hålla armlängds avstånd från makten för att med trovärdighet kunna debattera den hittills svaga svenska arkitekturpolitiken – för att inte tala om krisen i bostadsbyggandet.

    Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. Det borde vara kärnan i verksamheten. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Bara kolonisatörer raderar historien.

    Det är som om Fotografiska skulle säga att fotografi inte är viktigt att ställa ut; att det är bättre att bara prata runt. Nej, ju tydligare fokus på arkitekturen och dess tillkomst och användning desto bättre. Ju mer specialiserat och nördigt, desto större allmänintresse. Ja, för så fängslar kunskap numera. Det tillrättalagdas tid är förbi. Det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid museet ett föredömligt exempel på.

    Arkitektur är rumskonst och därför är utställningsformen överlägsen bildmedia. Arkitektur är ett eget språk som bara kan upplevas till fullo genom rörelse i rum. Genom att bygga ”rum i rum” på en utställning kan arkitekturens möjligheter uttryckas, upplevas, kritiseras och debatteras. Arkivet är en rik kunskapskälla. Men också det som inte har byggts i verkligheten kan byggas på en utställning; det experimentella, prototypen, tankeväckaren, debattinlägget. Och så är samtalet igång.

    Granne med Moderna museet och i finfina lokaler för sådana utställningar öppnar ministern med sin vassa markering för ett Moderna Arkitekturmuseet.

    Örjan Wikforss
    Arkitekt SAR/MSA och professor

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived