+
Örjan Wikforss.
  • Här rivs för att få luft och ljus

    PUBLICERAD 2014-06-03 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2014-06-04 16:32

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2014

    Textstorlek

    Dela med andra

    Millenienatten var klar och kall och Blasieholmen bästa tänkbara plats att invänta tolvslaget. Himlavalvet reste sig högt över oss där vi stod på kajkanten i skärgårdens innersta vik omslutna av precis hela Stockholm och med Nationalmuseum tryggt bakom ryggen. Jag hann tänka att detta är rätt plats för fest. Sen brakade det loss.

    Till det allra mest överraskande med David Chipperfields vinnande förslag till Nobel Center på Blasieholmen hör hans tolkning av Nobelprisens betydelse. Han ger dem höjd, glans och transparens. Hans hus skjuter upp en våning över grannhusen och låter himlavalvet bli festens tak. Det nedsänkta auditoriet har de perfekta måtten för närkontakt mellan pristagare och publik och därute skimrar Stockholm i vinternatten.

    Med litet fotavtryck infogar han den nya byggnaden i kvarterens mönster och öppnar markvåningen för publika aktiviteter. Så skapas en helt ny plats där många av oss tidigare sneddat fram mellan parkerade bilar på väg från Östermalmstorgs tunnelbanestation till olika aktiviteter på Skeppsholmen. Ja, här har jag bokstavligen snubblat i fyrtio år nu och så öppnas plötsligt mina ögon för en blivande offentlig plats med de yppersta av stadskvaliteter.

    Fasaderna tävlar i avskalad skönhet med Tessins Stockholms slott. Där liksom här är det kvaliteteten i detaljerna i det byggda verket som ger verkshöjden. Byggherre, arkitekt och byggmästare står inför ett mästarprov som till inte ringa del handlar om genomförandeförmåga. Och det är precis vad man också gör i grannhuset.

    På Nationalmuseum vimlar det av folk under visningshelgen. All konst är utburen och rivningen av täckskivorna för fönstren har redan börjat. Täckskivorna har i årtal skyddat konsten från dagsljusets påverkan. Men också hindrat besökaren från att uppleva husets arkitektur och dess kontakt med staden och vattnet.

    Den pågående renoveringen lovar en arkitektursensation, inser alla vi som deltar i sista visningen innan ombyggnadsarbetena startar på allvar. Vi kväljs av den instängda luften och ser genom smutsiga fönsterglas vilka vyer som väntar när de båda ljusgårdarna öppnas och hela huset blir genomsiktligt. Dagsljuset lyser också upp det fantastiska taken och vi går där med risk att få nackarna sträckta och gläds åt vad vi just har fått syn på.

    Här rivs för att få luft och ljus. Den nya tekniken smygs sedan in i den gamla konstruktionen och konsten kan visas i dagsljus. Hus och verksamhet ska inte längre konkurrera utan stöda varandra.

    Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet. Men arkitekturen enbart har rummet som huvudsak, rumskonst. Och till rummet finns alltid användare, det ska fungera. Som arkitekturhistorikern Elias Cornell så finurligt uttryckte det: arkitektur är konstnärlig organisering av praktisk verklighet. Det gäller att få det att funka och samtidigt ge en härlig känsla, eller hur?

    Precis som för Nobel Center känner jag fullt förtroende för dem som nu gör jobbet i Nationalmuseum. Här finns i båda fallen det där omisskännliga engagemanget och djupa kunnandet som vill till för att skapa och ta vara på märkesbyggnader. Det här kommer att bli riktigt, riktigt bra.

    Örjan Wikforss
    Arkitekt SAR/MSA och professor

    3 kommentarer

    1. BL 2014-10-18

      Men inte river man för att få luft och ljus ! Man river de enligt Stockholms stad ur kulturhistorisk synpunkt särskilt värdefulla byggnaderna; Tullhuset från 1876 och de två hamnmagasinen som används av sjöfarten och ersätter dessa med en enorm koloss som förmörkar Blasieholmen och kommer att stå i vägen för sikten norrut från Nationalmuseums stora fönster. Den unika kvarvarande hamnkaraktären spolieras också och sjöfarten får flytta ut från byggnaderna. Stockholm är förvisso en sjöstad – men.ingen sjösinnad stad. Sjöfarten får ge efter för aktiviteter som inte har någon maritim anknytning. Men är det inte lite stökigt i en levande hamn, säger någon ängsligt. Kan så vara – men det hör till och är inget skäl till att sterilisera kajerna och riva funktionella kulturhistoriska byggnader och schakta bort tomten på Blasieholmen ner till elva meter för att göra plats för Nobel Center. Ett bevis på total okänslighet för dels den kulturhistoriska hamnmiljön – dels för miljön i övrigt då byggnationen och schaktarbetena kommer att innebära enorma CO2-utsläpp.

      Reply

    2. Johan Z 2014-06-05

      Instämmer med Miguel. Angeläget att hitta en positiv attityd till förändringar, särskilt när de som i fallet med Nobel Center görs med hög ambition och känsla för sammanhanget.
      Dessutom reser sig språket i din krönika ur mängden. Den är som vanligt både engagerad, insiktsfull och poetiskt välformulerad.

      Reply

    3. Miguel Lara 2014-06-04

      En positiv inställning till ny arkitektur i Sverige är så ovanlig idag att man inte kan bli annat än glad när man läser din text. Och hoppfull.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived