+
Göran Cars. Foto: G Rúnar Gudmundsson.
  • Ny roll för kommunal planering

    PUBLICERAD 2014-03-19 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2014-03-21 08:41

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 1, 2014

    Textstorlek

    Dela med andra

    Kommunerna har en viktig roll att fylla i arbetet med att utveckla attraktiva och långsiktigt hållbara stadsmiljöer. Ytterst är förväntan att kommunerna ska väga olika intressen och idéer för att därefter göra en sammantagen bedömning och välja det handlingsalternativ som bäst gagnar allmänintresset. Tyvärr fungerar det långt ifrån alltid så. Det finns skäl att utmana och utveckla kommunens planeringsroll.

    Att kommunen ska ha en tydlig roll i att bevaka allmänintresset i stadsbyggandet framstår för mig som självklart. Att överlämna beslutsfattandet över stadsutvecklingen till marknaden skulle skapa problem i form av projekt som inte bidrar till attraktiva stadsmiljöer. Varje byggare har visserligen ett självklart intresse av att skapa ett bra objekt av hög kvalitet. Verkligheten är dock sådan att ’bra projekt’ inte med självklarhet adderar ihop till en bra helhet. Ett uppskattat projekt kan förlora mycket av sitt värde och sin attraktivitet om det får ett eller flera okänsligt placerade hus som grannar, exempelvis genom negativ påverkan på ljus- och utsiktsförhållanden eller trängsel på marken. I tillägg så är en oreglerad marknad ofta oförmögen att effektivt hantera kollektiva nyttigheter i stadsmiljön såsom exempelvis parker, trafikstråk eller torgbildningar. Skälen till varför kommunen ska ha ett ansvar för helheten och allmänintresset är alltså bestickande.

    Om vi tittar på hur kommunerna möter upp mot detta ansvar kan vi se stora variationer. Vissa kommuner klarar det galant, men många är dåligt rustande. Ofta möter den som vill bygga inte en samstämd kommun som tydligt uttalar vad man ser som långsiktiga och allmänna intressen. Istället möts byggintressenten av ett flertal röster med olika och inte sällan motstridiga budskap. I sistnämnda typ av kommuner är det inte ovanligt att tidsspannet från första idé om ett byggprojekt till den tidpunkt då byggnaden står färdig överskrider alla rimliga tidshorisonter.

    En förklaring till den långa tidsåtgången är att processen är sekventiell och att olika aktörer spelar nyckelroller i processens olika faser. Ofta är såväl koordinationen mellan olika faser som mellan olika aktörer bristfällig. Den som ska bygga möter under processens gång olika förvaltningar med skilda intressen och utan kunskap om krav från andra förvaltningar. Det kan handla om en miljöförvaltning som med önskemål som baseras i visionen om ekologisk hållbarhet, ett trafikkontor som värnar om tillgänglighet, ett exploateringskontor med fokus riktat mot ekonomisk ersättning eller ett stadsbyggandskontor som har åsikter om arkitektonisk utformning av allt från lägenhetslösningar till exteriör utformning. Det är heller inte ovanligt att tjänstemannaröster är svagt politiskt förankrade. Snarare än att ge röst åt den sammanvägda politiska viljan torgför man sina egna yrkesbaserade fackintressen. Förvaltningarna är inte samstämda i sina åsikter, utan snarare är åsikterna många gånger motsägelsefulla. Sammantaget innebär dessa förvaltningsinspel att den som bygger kommer att möta en mängd krav under processens gång, vilka i slutändan, utöver långa planeringstider, leder till fördyrningar av projektet.

    Idag är det snarare regel än undantag att kommunera säger sig ha ambition att arbeta med ett sammantaget hållbarhetsperspektiv. Det är dock uppenbart att många kommuner har svårt att hantera och sammanväga de tre dimensionerna av hållbarhet (ekonomisk, social och ekologisk). Den ekologiska dimensionen ges tyngd och får ett starkt genomslag, inte minst med stöd av Miljöbalken. Den sociala är ofta vagt uttryckt och väger lätt. Den ekonomiska dimensionen lyser ofta helt med sin frånvaro. Detta kan få olyckliga konsekvenser av skilda slag. Till synes små och blygsamma ingrepp i en plan kan få betydande ekonomiska effekter, men det kan också vara så att förslag som bejakas kan få negativa effekter på stadsmiljön.

    Det finns starka skäl att omvärdera och utveckla planerarrollen. En första utgångspunkt måste härvid vara att kommunen ska ’tala med en röst’. En byggare ska inte behöva möta en rad olika tjänstemän som ställer olikartade krav. Det sammanvägda ställningstagande som ska möta en byggintressent måste vara politiskt förankrat och professionellt i bemärkelsen att sammanvägningen gjorts med insikt om att det ofta finns en spänning mellan olika var för sig vällovliga ambitioner; miljömässigt, socialt och ekonomiskt.

    Planerarens roll kan alltså inte inskränkas till planförfattarens, minst lika viktigt är att axla rollen att på ett transparent sätt analysera och sammanväga olika intressen och att föra dialogen med de aktörer som har intressen i det aktuella projektet.

    Göran Cars
    Professor i samhällsplanering, KTH

    3 kommentarer

    1. Per Lagheim 2014-03-23

      Bra skrivet. Tydliggör kommunernas samordnande roll. Det är ju det som är en av grunderna i PBL. Dock en viktig tjänstemannauppgift är att få politikerna att förstå detta. Att samspelet med marknadens aktörer kräver en aktiv och samordnad kommun från poltisk nivå till enskild tjänsteman.

      Reply

    2. Carl Otto Lange 2014-03-21

      Kloka ord. Min personliga uppfattning är att planlagstiftningen är allt för övergripande. Snart sagt varje ny byggnation kräver i dag detaljplaneläggning. Det får närmast absurda proportioner när redan små förändringar på befintliga byggnader kräver nya eller ändrade detaljplaner. Allra värst är det när nyligen tagna detaljplaner visar sig inte vara tillräckligt flexibla för att tillåta förändringar. Vi måste ha en lagstiftning som kan hantera det faktum att många byggprojekt förändras över tid. Säkerhetsventilen med att tillåta små avvikelser från detaljplaner innebär å andra sidan en rättsosäkerhet och innebär en prövning i sig som kräver resurser. Vi måste hitta ett system där toleransen för förändringar i stadsbilden blir högre. Mindre och självklara förändringar i staden måste kunna genomföras utan omfattande planförfarande. Kan vi reservera kommunernas resurser till de större projekten tror jag vi har vunnit mycket. Frågan är väl bara hur man drar gränsen mellan stort och smått.

      Carl Otto Lange
      Ledamot (M) Byggnadsnämnden i Göteborg

      Reply

    3. mårten rönström 2014-03-19

      Så sant som det är sagt.

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived