+
Palm Jumeirah, en konstgjord ö i Dubai.
  • Människan, opportunisten

    PUBLICERAD 2013-11-10 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2013-11-12 10:01

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2013

    Textstorlek

    Dela med andra

    Sand är nästan lika viktigt för människan som luft och vatten. Vi använder sand i nästintill allt – vi bygger med sand, av sand tillverkas glas och sand är ofta en tillsats i allt från våra livsmedel till elektroniska komponenter. Människan använder kopiösa mängder sand, eller 15 miljarder ton årligen. Det är så mycket sand att ingen riktigt vet hur mycket sand det är.

    Sand uppkommer genom att berg nöts av vind och vatten och transporteras i vattendrag till haven. Den sand som finns på Floridas stränder kommer ursprungligen från Appalacherna och det har tagit den hundratusentals år att bli sandstrand. Människan har dock byggt effektiva hinder i form av dammar och kraftverk som gör att ungefär hälften av all sand som skulle ha nått haven inte längre gör det. Detta, i kombination med de 15 miljarder ton sand som vi muddrar upp varje år har medfört att så mycket som 90 procent av världens samtliga sandstränder håller på att försvinna. Sand råkar också vara den viktigaste beståndsdelen i havets ekosystem, så när vi har skrapat rent bottnarna, så dör allt annat i haven också.  Vad gör vi åt det?

    Den artificiella ön ”Palmen” i Dubai kostade 12 miljarder dollar att bygga och 150 miljoner ton sand användes till konstruktionen. Till grannexploateringen ”The World” användes tre gånger så mycket havssand (ökensanden är för rund och duger inte). Dessa två projekt, tillsammans med den övriga byggboomen i Dubai har medfört att Dubai har fått slut på sand. Helt och hållet – det finns ingenting kvar att muddra upp. Till byggandet av Burjen användes exempelvis sand importerad från Australien.

    Ett högintressant ämne som de senaste åren trendat rejält och där både fastighetsägare och detaljister snabbt anpassat sig efter den efterfrågan som finns bland konsumenterna är hållbar handel. Att konsumera hållbart innebär att man konsumerar etiskt och socialt hållbart med avseende på producenternas arbetsvillkor, miljömässigt hållbart med avseende på naturresurser (ekologiskt) och ekonomiskt hållbart med avseende på konsumentens egna privatekonomi.

    I ovanstående resonemang uppstår oundvikligen ett motsatsförhållande. Hela vårt ekonomiska system är uppbyggt kring mer eller mindre onödig produktion och mer eller mindre onödig handel. Rubbas balansen får det omedelbart kraftiga fortplantningseffekter i hela världsekonomin. Samtidigt som vi inte har något annat val än att försöka förändra vårt levnadssätt, sätter vi också krokben för oss själva. Vi kör så länge som det går. Vi bygger sandpalmer ute i havet, exempelvis, och varför skulle vi inte göra det om vi nu kan? Människan är opportunist tills annat meddelats.

    Det drar ihop sig till det stora klimatmötet i Paris 2015. Förhandlingarna har redan börjat. Skyttegravsdiplomaterna har intagit sina positioner. Det hela är rätt cyniskt egentligen, för samtidigt som Kina, USA, Ryssland och EU bollar runt olika temperaturtal med varandra, så springer Maldivernas president runt i lokalerna och vädjar till alla delegater att sansa sig eftersom hans örike bokstavligt talat håller på att försvinna. Det förefaller vara så att människan måste ta sig till det postmaterialistiska stadiet för att faktiskt vilja göra en skillnad. Eller ha råd med det. Det fina i kråksången är att den postmaterialistiska människan, hon som tältar för att köpa den senaste iPhonemodellen och utan omsvep vartannat år lägger sex tusen kronor på en sådan apparat, sitter på det mesta av kapitalet. Hon är ohållbart rik, men miljömedveten och hennes miljömedvetenhet sätter spår i världsekonomin. Det är hennes efterfrågan som styr utbudet.

    Fastigheter påverkas också av den postmaterialistiska människans efterfrågan. Det gäller i hög grad inom detaljhandel och logistik, men kanske ännu mer för kontor. Hyresgästefterfrågan, driftskostnader, materialhantering och likviditet spelar alla ett direkt samspel med de hus vi bygger och de ekonomiska värden som åsätts dem. Idag handlar det inte bara om att vara hållbar, utan även att av andra postmaterialistiska människor uppfattas som hållbar. Etisk. God.

    Husen, ja de byggs fortfarande med sand som huvudsaklig beståndsdel.

    Bojan Ticic

     

     

     

     

     

     

     

    Bojan Ticic
    Analytiker, Jones Lang LaSalle

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived