+
Göran Cars
  • Vad kan Kiruna och Gällivare lära svenska stadsbyggare?

    PUBLICERAD 2012-09-14 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2015-10-15 16:40

    Textstorlek

    Dela med andra

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2012

    Kiruna och Gällivare står inför en snabb och stor stadsomvandling. Den enorma haussen på järnmalm har lett till en mycket snabb expansion av gruvverksamheten i de två städerna. Kruxet är bara att de brytbara malmkropparna inte kan utvinnas med mindre än att delar av städerna rivs.

    Det faktum att efterfrågan och priset på järnmalm skjutit i höjden är glädjande nyheter för Kiruna och Gällivare, som under en längre tid kännetecknats av vikande sysselsättning och befolkning. Efterfrågan innebär ett markant ökat behov av arbetskraft och därmed en möjlighet att bryta kräftgången. Glädjen över den positiva utvecklingen grumlas dock av att den fortsatta malmbrytningen kommer att påverka stadsbebyggelsen. I Gällivare handlar det om att betydande delar av bebyggelsen i Malmberget måste rivas och ersättas med ny bebyggelse. I Kiruna är ingreppet om möjligt än mer påtagligt. Stora delar av stadskärnan med bostäder, kommersiella verksamheter och märkesbyggnader såsom kyrkan och stadshuset är i vägen för det nya gruvområdet och måste rivas eller flyttas.

    Inte helt förvånande så väcker en så grundläggande stadsomvandling starka känslor, sorg och oro. En kulturhistorisk identitet går i graven. Detta vemod känner vi igen från många svenska städer där den ekonomiska utvecklingen skapat svåra omställningsproblem, sår i den byggda miljön och identitetskriser. Visst finns det skäl att känna sorg och förvisso finns det skäl att nogsamt överväga vad som ska rivas och vad som kan återvinnas eller flyttas. Till skillnad från de flesta andra städer finns i Kiruna och Gällivare en insikt om att vemod och nostalgi inte får tillåtas forma agendan för stadens utveckling. Istället domineras samtalet om stadsomvandling av ett möjlighetsperspektiv. Här diskuteras vilka byggnader och miljöer som kan flyttas och bevaras, men framförallt är fokus riktat på vilka möjligheter den kraftiga tillväxten inom gruvindustrin ger för byggande och stadsutveckling. Ett synsätt som vägleder är att en attraktiv stad är en stad i ständig förändring.  I båda städerna pågår en process i vilken kärnfrågan är ”hur kan vi utveckla vår stad på bästa sätt?” Här finns naturligtvis mycket av generell kunskap att hämta från andra städer. Det kan gälla betydelsen av funktionsblandning, attraktiva noder av olika slag samt stråk som förbinder dessa noder. Glädjande nog har man kommit förbi det fantasilösa kopierande som utmärker många städer idag. På ett smart sätt överväger man hur generella kunskaper och lösningar kan modifieras och anpassas till unikt lokala förutsättningar i form av natur, kulturmiljö, klimat och historia. Städerna är värda en eloge för att de inte gått i den idag ack så vanliga kopieringsfällan. Stadsattraktivitet kan inte kopieras – den måste utvecklas lokalt.

    Kiruna och Gällivare är intressanta att studera för svenska stadsbyggare i ytterligare ett avseende. Inte sällan är stadsutvecklingsprojekt dåligt koordinerade. Ibland är det privata intressenter som tar initiativet, ibland är det kommunen som tagit på sig ledartröjan, dock utan att ha så värst många att leda. I Kiruna och Gällivare finns en insikt om nödvändigheten av samordnat agerande. Den attraktiva stad som är målet för stadsomvandlingen kan inte uppnås med mindre än att man samordnar olika aktörers resurser och insatser. Bara detta att välja en ny plats för centrum och att utveckla det nya lagom snabbt – så att det går i takt med avvecklingen av det gamla, kräver en fingertoppskänsla från samtliga för att undvika spökstäder, ödsliga platser och skrytiga nybyggen där affärerna går i konkurs för att kundunderlaget ännu inte finns. I samverkan ligger naturligtvis också möjligheten att ömsesidigt skapa synergivinster.

    I Kiruna och Gällivare utmärks processerna av ett samspel mellan kommunen, LKAB, fastighetsägare, näringsidkare och medborgare. Det vore en överdrift att påstå att denna process löper friktionsfritt. Men den insikt som tydligt vägleder stadsomvandlingsprocessen är att en ”ny” attraktiv stadsmiljö aldrig kan åstadkommas med mindre än att stabila spelregler och ett förtroendefullt samarbete etableras mellan berörda aktörer. LKAB kan aldrig på egen hand attrahera den arbetskraft man primärt söker. Höga löner och en stimulerande arbetsmiljö är inte nog för de flesta individer. Livskvaliteten på den ort man överväger att flytta till spelar också en mycket viktig roll. Lika säkert som att LKAB inte är sig själv nock, är att Kiruna och Gällivare aldrig kan skapa den attraktiva stadsmiljö man idag ser som möjlig att utveckla med mindre än att man samverkar med LKAB, näringsidkare, fastighetsägare och andra aktörer som är villiga att investera i nya attraktiva stadsmiljöer.

    Utvecklingen av Kiruna och Gällivare kommer att pågå i många år till. Det finns all anledning för aktörer inom stadsutvecklingsgebitet i resten av Sverige att styra kosan norrut för att ta del av de erfarenheter som Kiruna och Gällivare kan bjuda på.

    Göran Cars
    Professor i samhällsplanering, KTH

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2012

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived