+
Göran Rosenberg
  • Storstadens ritualer

    PUBLICERAD 2012-02-17 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2012-12-12 11:31

    Textstorlek

    Dela med andra

    Till det urbana livets utmaningar, liksom dess lockelser, hör mötet med människor vi inte känner och inte kommer att möta igen, än mindre lära känna.  Lockelserna är uppenbara; att slippa ett liv där alla känner alla och alla har koll på vad alla gör, att vara både anonym och igenkänd, både främling och hemmastadd, både fri och trygg, både gränslös och avgränsad.  För att inte tala om spänningen, stimulansen och mångfalden.

    Utmaningarna tänker vi sällan på eftersom vi i regel har lärt oss de ritualer som krävs för att någotsånär friktionsfritt dela hem med människor vi inte känner och aldrig kommer att lära känna; att be om ursäkt om vi stöter till någon på gatan, att inte vara påträngande men inte heller avvisande, att vara tillmötesgående utan att förplikta sig, att när så krävs hålla upp en dörr eller sträcka ut en hjälpande hand, eller om situationen så kräver, se åt sidan och gå vidare. För att inte tala om den mänskliga samverkan som krävs för att en stad rent praktiskt ska fungera; byggnadsplanering, gatunät, avlopp, kollektivtrafik, sophämtning, elnät, etcetera.

    Det urbana livets utmaningar kräver kort sagt ett visst mått civilisation, vilket i det här sammanhanget betyder en viss förmåga att utveckla och upprätthålla komplexa sociala system, vilket i sin tur kräver sociala spelregler som de flesta känner till och respekterar. Det finns storstäder där civilisationen är otillräcklig med följd att de betraktas som osäkra att leva i, eller rentav farliga. I sådana städer kan hela stadsdelar tas över av kriminella organisationer, hus och gator förfaller, offentliga platser privatiseras, parker förslummas, bostadsområden hägnas in bakom grindar och stängsel. När jag för några år sedan filmade i centrala Baltimore, USA, numera världsbekant genom teveserien The Wire, gick gränsen mellan civilisation och barbari bara några kvarter från downtown. I ett kvarter välskötta hus och privata vakt­bolag, i nästa en krigszon.

    Mänskligheten urbaniseras idag med rekordfart. Redan nu lever mer än hälften av jordens befolkning i städer och urbaniseringsvågen visar inga tecken på att avta. Det urbana livets lockelser framstår tills vidare som långt större än dess utmaningar och påfrestningar. Det är i städerna som hoppet om frihet och framtid finns, inte på landsbygden. Det är i städerna som kopplingarna till den globala ekonomin finns, och därmed pengarna och jobben. Experterna säger därtill att storstäder är bra för den globala miljön eftersom de möjliggör en bättre hushållning med jordens resurser – men det förutsätter nog att urban tillväxt går hand i hand med urban civilisation, vilket inte alltid är givet. I den mån storstäderna alltmer befolkas av människor som varken har språk eller historia gemensamt blir det urbana livets ritualer förmodligen svårare att etablera och upprätthålla. I synnerhet om de kulturella och språkliga skillnaderna vidgas till sociala och ekonomiska klyftor.

    Utmaningen blir inte lättare av att vi är på väg att avveckla de sociala sammanhang där vi kan öva och utveckla samarbete med människor vi inte känner eller ens gillar. Detta är i varje fall vad en av mina husgudar bland vår tids civilisationskritiker, Richard Sennett, hävdar i en nyutkommen bok (Together. The Rituals, Pleasures and Politics of Cooperation, Yale University Press 2012). Som ett bland många exempel på en sådan avveckling av sociala sammanhang nämner Sennett de snabba förändringarna i organiseringen av arbetslivet. Där folk tidigare arbetade tillsammans för att lösa gemensamma uppgifter, oftast i direkt fysisk kontakt med varandra, jobbar nu alltfler människor var för sig, allt oftare på fysisk distans från varandra.

    Vi är på väg att ”avlära” oss det urbana livets ritualer, skriver Sennett.
    Är jag den siste som vågar be folk ta ner fötterna från sätena på tunnelbanan?, undrar jag.

    Göran Rosenberg
    Författare och journalist

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 1, 2012

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived