+
Gunnar Wetterberg. Foto: Sverrir Thór
  • Bostadsmarknaden är ett svårbegripligt djur

    PUBLICERAD 2018-01-10 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2018-01-12 08:39

    Krönika ur Fastighetsnytt nummer 6, 2017.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Gång på gång slår prognoserna fel. Men prognosfelen och krascherna har något att säga även om framtiden. Det värsta som kan hända fastighetsmarknaden är en skarp växling mellan inflation och deflation.

    Det hände redan på Bellmans tid. Under ett par årtionden i mitten av 1700-talet hade hattarna låtit sedelpressarna rulla för att finansiera olycksaliga krig och missriktad näringspolitik.

    Spekulanterna höll sig framme, men 1766-1768 tog festen slut. Mössorna bestämde sig för att dubbla penningvärdet och halvera kursen mot den internationella valutan, och mängder av fastighetsköpare gick omkull. ”Usla tider/vad det lider/bara kursen nederslås”, sjöng Bellman i epistel 24. Men han såg ljuset i tunneln: ”bättre pris på brännvin fås” – därför att den importerade säden blev billigare, och det var den man brände hans supar av.

    Silver- och sedan guldmyntfoten på 1800- och början av 1900-talet stabiliserade det finansiella systemet, men när första världskriget bröt ut hörde penningvärdet till de första offren. Inflationen rusade – men det var återgången till guldmyntfoten efter kriget som blev förödande. På nytt dök priserna, och spekulanterna havererade.

    I modern tid gick scenariot i repris när 1980-talets överhettning förbyttes i 1990-talets kronförsvar, men då tillkom arbetslösheten.

    Tidigare hade konjunkturnedgångarnas arbetslöshet framförallt drabbat privatanställda LO-medlemmar. Nu tog 1980-talets IT-investeringar ut sin rätt. Företagen sparkade ofta lika många tjänstemän som arbetare. Plötsligt kom arbetslösheten mycket närmare många som tidigare trott sig trygga.

    Dessutom föll kommunernas och landstingens skatteintäkter. Det medförde tvärstopp för rekryteringarna till vården och omsorgen.

    Tillsammans med skattereformens paniksparande ledde rädslan för arbetslöshet till att botten gick ur bostadsmarknaden. Ingen vågade köpa, och de som tvingades sälja satt illa till. I min bostadsrättsförening lämnade folk sina lägenheter utan att få en krona tillbaka, bara för att slippa nybyggnationens dryga månadsavgifter.

    Ingen vet när nästa smäll kommer. Det är stor risk att digitaliseringen leder till samma teknikdrivna uppsägningsvåg som på 1990-talet, med lika förödande följder för en upplåst bostadsmarknad. Nej, varken arbetslösheten eller omslaget i penningvärdet står omedelbart för dörren – men hellre en mjuk avmattning än ett brant fall, som i sin tur skulle göra den allmänna ekonomiska nedgången värre.

    Måtte den politiska klassen orka samla sig till en svalkande uppgörelse i god tid före valet och raset! Det borde ligga närmast till hands att trappa av ränteavdragen med några procentenheter om året i fem-tio års tid – tillräckligt för att sända en signal, varsamt nog att inte skapa kaos.

    Gunnar Wetterberg
    Historiker och författare

    1 kommentarer

    1. Frank 2018-01-11

      En mycket intressant historisk återblick som visar att marknaden är föränderlig i stort och smått…..

      Reply

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x