+
Foto: iStock.
  • Barnen mest utsatta för bostadsbristen

    PUBLICERAD 2017-11-27 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2017-11-28 09:22

    Artikeln är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 5, 2017.

    Textstorlek

    Dela med andra

    Bostadsbristen i Sverige är ett faktum. Det byggs mycket men många påpekar att det byggs fel och de som inte har råd med en bostadsrätt i byggsegmentet kan ha svårt att hitta en bostad.

    De som drabbas hårdast av bostadsbristen är de mest utsatta, nämligen barnen. De har inte alls några medel eller resurser för att själva ordna boende.

    Innan sommaren publicerades rapporten En plats att kalla hemma – Barnfamiljer i bostadskrisens skugga av Rädda Barnen. I rapporten påpekar organisationen att enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till en skälig levnadssstandard och att det är statens uppgift att se till att denna rätt efterlevs. Det brister dock på många ställen, enligt rapportförfattaren Tove Samzelius.

    I en intervju i Fastighetsnytt Podcast säger hon att den största gruppen utsatta barn på bostadsmarknaden är barn till ensamstående föräldrar och att det finns en överrepresentation av barn till utlandsfödda föräldrar även om problemet inte är isolerat till dessa grupper.

    – Ofta har det med att göra att man har en låg inkomst, vilket gör att man blir utestängd från den ordinarie bostadsmarknaden men det kan också bero på våld i nära relationer, separationer eller att man har bott på skyddat boende och sedan inte kommit vidare på grund av bostadsbristen.

    På grund av de inkomstkrav som väldigt många hyresvärdar har, inklusive vissa allmännyttiga sådana, så blir man inte godkänd som hyresgäst.

    – Det finns allmännyttiga bostadsbolag som har inkomstkrav men också sådana som inte godkänner familjer med försörjningsstöd eller de med timanställning, säger Tove Samzelius.

    Strukturell bostadslöshet
    Barnkonventionen har inte blivit lag i Sverige men enligt plan ska den bli det till 2020. Sverige har dock skrivit under de artiklar i konventionen som säger att barn ska ha en skälig levnadsstandard och att staten ska hjälpa till när föräldrar inte kan förse sina barn med en den levnadsstandard, påpekar Tove Samzelius.

    – Det har Sverige alltid gjort och det finns många kommuner som försöker komma tillrätta med den här problematiken.

    En sida av problemet är dock att många av de familjer som har svårt att komma in på bostadsmarknaden inte har några andra sociala problem, enligt kommunernas bedömning. Det handlar alltså om det som kallas strukturell bostadslöshet, och enligt Tove Samzelius är den värst utsatta gruppen barn till kvinnor som har utsatts för våld i hemmet.

    – Väldigt ofta handlar det också om kvinnor som inte har någon fast anställning och då får man inte bostad i Sverige idag. Jag har intervjuat en mamma som har tre jobb men inget av dem är en fast anställning och kombinerar man det men låg inkomst, kort tid i bostadskön och att familjen kanske är relativt nyflyttad så skapar det en utestängningsmekanism.

    Många av dessa familjer skulle vara mycket bra hyresgäster men man får inte riktigt chansen vilket påverkar barn på väldigt många olika sätt.

    Strukturell bostadslöshet innebär enligt Tove Samzelius att socialtjänsten inte bedömer det som sin uppgift att bistå. Detta då det inte är socialtjänsten som har bostadsförsörjningsansvaret, det är kommunen.

    – Socialtjänstens uppgift är att hjälpa folk som befinner sig en social utsatthet och det finns inga tydliga riktlinjer för hur man ska agera. Olika kommuner och ibland olika socialkontor hanterar detta på olika sätt och det har blivit svårare att hitta bostadsbolag som är villiga att hyra lägenheter till kommunerna som de sedan kan hyra ut vidare på sociala kontrakt.

    Tove Samzelius berättar om en familj hon intervjuat i samband med studien som har bott på 20 olika adresser på fem år. Man har tvingats flytta runt och bott i en lägenhet som tillhandahölls av socialtjänsten men kostade 12 000 kronor i månaden vilket var ungefär detsamma som familjen hade i inkomst. Mamman ville studera för att kunna få ett bättre jobb men då var budskapet från socialtjänsten att hon skulle behöva söka bostad själv.

    – Denna kvinna gjorde ett aktivt val för att hon ville förbättra sin situation långsiktigt men som hon påpekar så är det när man behöver stödet som mest för att kunna ta sig vidare, som det inte finns att tillgå.

    Svårt att uppskatta antalet
    Det är inte av fastighetsägares illvilja som denna situation uppstått utan det beror på en bristsituation på marknaden. Statistik saknas för att jämföra med situationen på exempelvis 1980-talet men den första kartläggningen som gjordes är från 2011. En annan problematik är att det inte finns någon vedertagen definition i Sverige av hemlöshet och därför vet ingen hur många barn som är hemlösa i Sverige.

    – På 2000-talet började man prata om vräkningsförebyggande arbete i Sverige och 2005 gjordes en statlig utredning som tittar på just detta.  Som en följd utav den utredningen har man gjort väldigt mycket vräkningsförebyggande arbete, bland annat från Kronofogdens sida. Problemet är dock att den gruppen som vräks från förstahandskontrakt är marginell men vi fortsätter att tänka på barn och hemlöshet som de barn som vräks från förstahandskontrakt.

    Mörkertalet är med andra ord stort. Enligt Rädda barnens rapport så är minst 5 390 barn hemlösa i landets 25 största kommuner men hur stort antalet egentligen är vet ingen.

    Här kan du lyssna på Tove Samzelius när hon gäster Fastighetsnytt podcast. 

    Sverrir Thór

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x