+
Hans Lind.
  • Någonstans byggs radhusen och villorna

    PUBLICERAD 2017-07-07 AV Teresa Ahola
    UPPDATERAD: 2017-08-18 09:29

    Textstorlek

    Dela med andra

    Det är väl ingen överdrift att säga att det som prioriterats under senare år, bland annat av hållbarhetsskäl, är tät flerfamiljshusbebyggelse som ger underlag för kollektivtrafik och bilpooler. Men om det finns efterfrågan på något annat, exempelvis relativt billiga radhus och villor, förväntar sig ekonomen att dessa hus kommer att byggas någonstans. Marknaden kan inte undertryckas helt. Någonstans kommer en kommun att säga ja till den som vill bygga småhus, exempelvis för att öka underlaget för lokal service i en ort med vikande befolkning.

    Min utvecklingsstörde bror bodde fram till för ett år sedan i ett gruppboende i Vendelsö. En stor villa med varsin minilägenhet för fem utvecklingsstörda. Han trivdes bra i sitt rum med kokvrå en trappa upp. Jag var där och kollade läget varannan vecka. Plötsligt kom beskedet att han måste flytta: Brandinspektionen hade varit där och krävt omedelbar stängning av övervåningen eftersom det inte finns någon extra utrymningstrappa. Här tas minsann inga sociala hänsyn! Här vägs inga intressen mot varandra!

    Men inget ont som inte har något gott med sig. Han trivs bra i sitt nya boende och jag har lärt känna det trevliga och intressanta samhället Tungelsta – stationen efter Västerhaninge på pendeltåget mot Nynäshamn. Ett samhälle med en blandning av förfallna växthus (från den tid då trädgårdsodling var stort här), hästgårdar, gamla villor med upplag och skrotbilar på tomten och en hel del nybyggda villor. Mitt emot kyrkan ligger en övervintrad Gulf-mack. Längst bort vid grusvägens slut ligger ett antal ”attefallshus”, som jag antog byggdes för störande utvecklingsstörda en gång i tiden. Första gången jag åkte dit och svängde av från Nynäsvägen mot Västerhaninge/Tungelsta möttes jag av ett gärde med nya villor på ena sidan av vägen och nya radhus på andra sidan. En modern stadsplanerares mardröm?

    Priset på en stor, äldre villa i Tungelsta har legat kring 4 miljoner och ett stort radhus har man kunnat köpa för kring 3 miljoner, vilket ju är billigt ur ett Stockholmsregionsperspektiv. Pendeltåget tar bara cirka 40 minuter till city, och det tar knappt 20 minuter med bil till infartsparkeringen vid Farsta Strands T-bana. Kort sagt: Tungelsta är ju egentligen ganska centralt, men bilen är förstås väldigt praktisk i områden som dessa.

    Jag tycker inte man ska fråga sig om småhusboende och bilism är hållbart stadsbyggande. Den fråga vi ska ställa oss är istället hur gör vi småhusboende och bilism hållbart, därför att båda speglar starka önskemål hos många. Vi ska inte ställa detta mot det täta flerfamiljshusboendet utan se det som att olika sorts byggande tillgodoser olika önskemål och vänder sig till olika målgrupper.

    TMF (Trä och Möbelföretagen) och Stadsliv (Jerker Söderlind) gav nyligen ut rapporten: ”Trädgårdsstäder: Istället för villamattor och miljonprogram. Förslag till en ny egnahemsrörelse”. Detta är en bra utgångspunkt för en diskussion om hur vi kan få ett allsidigt stadsbyggande, och hur vi samtidigt kan möjliggöra husdrömmar och skapa ett hållbart samhälle.

    Hans Lind

     

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x Hans Lind.