+
Gunnar Wetterberg. Foto: Sverrir Thór
  • Paradoxal brist på arbetskraft

    PUBLICERAD 2017-06-30 AV Mattias Fröjd
    UPPDATERAD: 2017-07-04 08:52

    Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 3, 2017.

    Textstorlek

    Dela med andra


    Hur många behöver vi rekrytera de närmaste åren? Under 1990-talskrisen lärde jag mig att svaret är knepigare än massmedia brukar tro. Dagens brist på arbetskraft är paradoxal.

    Just nu är de stora kullarna från början av 1990-talet på väg ut på arbetsmarknaden. Om det är illa nu, så kan det bli ännu värre – Riksbankens 500 procent på hösten 1992 knäckte babyboomen, och födelsetalen rasade ner i källaren.

    De åren såg arbetsmarknaden riktigt mörk ut. Många kommuner och landsting hade anställningsstopp. I tidningarna stod det att det inte fanns någon framtid i vården och omsorgen.

    Då gjorde vi en stor rekryteringsprognos på Kommunförbundet. Våra statistiker tog reda på hur många som hade slutat de senaste tio åren, i alla yrken och alla åldersgrupper. Sedan beräknade de hur flödena skulle se ut tio år framåt, om mönstren stod sig.

    Slutsatsen var hisnande. Trots alla dysterkvistar skulle kommunerna behöva rekrytera flera hundra tusen människor. I genomsnitt slutade åtta procent om året – inte ens under dåliga år var det mindre än sex procent.

    Kontrasten mellan massmedias dystra bild och de faktiska flödena var hisnande. Debatten tittar helt enkelt på fel siffror – nettoförändringarna var små och rentav negativa, men det är bruttoflödena som är verkligheten – hålen efter de som går i pension, byter jobb eller börjar plugga. Därför behövs det ofta många fler människor än de övergripande prognoserna tror.

    Men samtidigt är bilden sammansatt. Varje bransch består för det mesta av flera hundra eller tusen arbetsplatser. Somliga har alltid svårt att få folk, hur dålig arbetsmarknaden än är. Andra kan ha kö långt ut på gatan, mitt under brinnande högkonjunktur.

    Ofta handlar det om cheferna. Vilket förstajobb man får efter examen är ofta en sinkadus, men när nyexade fikat ett par år vet de ganska väl vilka töntar de ska undvika. Med goda ledare blir arbetsplatsen attraktiv, men ryktet om motsatsen sprider sig snabbt.

    Samtidigt är rekryteringsbehoven inte bara problem. Var och en som försökt ändra sin organisations inriktning vet att nyrekryteringar är den bästa hjälpen man kan få. Om jag vet vart jag vill ta mitt arbetslag kan jag i god tid fundera igenom vad mina nya medarbetare behöver kunna. På fem års sikt brukar vakanserna bli tillräckligt många för att ersättarna ska kunna göra skillnad.

    Och hittar man inte exakt den man behöver får man laga efter läge. Humanisterna blev den mest spridda gruppen på arbetsmarknaden, när arbetsgivarna inte hittade tillräckligt många jurister, ekonomer och personalvetare. Det visade SCB:s undersökning om akademikernas utbytbarhet häromåret – och jag vet, för jag hörde själv till det förkättrade humanistöverskottet.

    Gunnar Wetterberg

    Kommentera artikeln

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta

    Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.

Bläddra bland tidigare utgavor i arkived

x